Det har blivit en tradition att i början av september spisa avancerad rockmusik i parken. Den traditionen såg ut att brytas när arrangören Crimson - Svenska Artrockföreningen förra året kastade in handduken efter 10 år och lika många festivaler. Men istället har nya arrangörer plockat upp manteln och det får man säga att de gjort rätt i. Trots ett kylslaget och regnigt Uppsala så är besökarantalet relativt högt under dagen som innefattar fyra akter.
Att de nya arrangörerna har breddat begreppen och slängt in lite “folk” bland proggandet och symfrockandet blir tydligt direkt när bandet (just det, bandet, inte artisten) Siri Karlsson inleder festivalen. Det handlar om psykedelisk crossover-musik med rötterna i folkmusik där Maria Arnqvist på altsax och Cecilia Österholm på nyckelharpa står i centrum ackompanjerade av minimalistiskt trumspel signerat Jonna Löfgren och gästspel från gitarristen Simon Svärd.
Musiken går att kategorisera in under “excentrisk” och är allt annat än lättsmält. Duons samspel är fascinerande och efter fyra plattor så känns de självklara i sin märklighet. Det visuella är också en del i konceptet då Maria Arnqvist och Cecilia Österholm bär fantasifulla scenkläder som ger vibbar av Peter Gabriel då han och hans Genesis var som allra flippigast på det tidiga 70-talet. Bäst blir det i avslutande “Boogie” som är en uppvisning i tung psykedelia.
Bandet avslutar sin scentid med att pegga upp nästa akt. Artisten de kallar för “Mäster” Merit Hemingsson. Ett epitet som legendaren sannerligen lever upp till när hon skrider in på scenen och sätter igång med sin lekfulla hammondorgelfolk. Jämtländskan Merit Hemingsson har hunnit bli 77 år gammal och debuterade 1968. Men först förra året kom den första plattan med hundra procent eget material efter tjat från vapendragaren och trummisen Ola Hultgren, som för övrigt delar scenen med Merit och därmed bjuder på kvällens absolut smakfullaste traktering av ett trumset. Hans solo i slutet av spelningen är en njutbar detalj i sammanhanget. Det är också från den senaste självkomponerade skivan som de två första spåren kommer ifrån, där “Bort i Vall” känns som en värmande smekning i den tidiga höstkylan. Och det fortsätter i samma stil. Eget material blandas med en hyllning till jazzgeniet Jan Johansson och hennes egen nyckfulla tolkning av folkvisan “Ack, Göta konungarike”. Under låtarna blickar hon ibland ut mot publiken med ett mystiskt leende på läpparna. Det är fint, det är speciellt. När den sista låten spelats bjuder publiken på en stående ovation.
Tufft läge att kliva på för nästa legendariska akt, alltså. Det handlar om proggens folkvurmare nummer 1, Kebnekajse, med gittarresset Kenny Håkansson och multiintrumentalisten Mats Glenngård som självklara frontfigurer. Och visst är deras lekar med svensk folkmusik understundom vackra och visst är Kenny Håkansson en fantastisk gitarrist. Men samtidigt präglas framträdandet av en ganska avmätt känsla. Det börjar redan när bandet tvingas soundchecka inför publik på grund av regnet tidigare på dagen. Plötsligt, mitt i vad vi tror är ett soundcheck, börjar spelningen. Jaha, då var det visst igång? Inte blir det bättre av att rytmsektionen med Pelle Ekman (trummor) och Hassan Bah (djembe med mera) svajar betänkligt vid några tillfällen.
Den självklara avslutningen på kvällen är Kaipa. Uppsalasönerna som också är festivalens enda renodlade symfoni- eller artrock-akt. Världsstjärnan Roine Stolt har sedan ett par år tillbaka dragit ihop stora delar av gänget som gjorde de tre klassiska plattorna med svensk symfonirock på 70-talet och kallar det på grund av rättighetskrångel för Kaipa da Capo. En ny platta har den nygamla formationen även producerat.
Allt är upplagt för en härlig homecoming, helt enkelt. Men dessvärre står en yttre faktor i vägen för total succé: vädret. Soundcheck-problemen på grund av regn tidigare på dagen gör att programmet är förskjutet med en dryg halvtimme. Dessutom börjar det bli riktigt kallt. En hel del av publiken går hem efter Kebnekajse och när Kaipa Da Capo äntligen börjar spela visar det sig att kylan även ger problem med gitarrernas stämning. Och den här komplexa och virtuosa symfonirocken mår inte bra av ostämda instrument. Inledningen av spelningen handlar lika mycket om ursäkter och gestikulerande mot ljudtekniker som om tung symfonirock.
Därefter lyfter det aldrig riktigt för bandet som dessutom lider av en ganska svag sångare i Roines bror Michael Stolt. Bäst är det när de fokuserar på att vara skickliga instrumentalister, när spelglädjen lyser i ögonen på dem. Men det sker dessvärre bara ett par-tre gånger. Det här var en spelning som bara var hundra procent njutbar för de verkliga symf-puritanerna i publiken.