Mycket är sig likt. Somligt är ännu bättre. Mattias Hellberg sjunger fortfarande med ett plågat ansiktsuttryck, men han har lite mer skägg, lite mer livserfarenhet. Martin Hederos är fortfarande en pianovirtuos med rockattityd, men luggen är längre och når nästan ner till tangenterna när han blundar och slänger med huvudet.
Standardsättningen med klaviatur, sång och munspel har utökats med banjo på några låtar. Till exempel när Alice Coopers Long way to go blir till en orgel- och banjoballad.
Andra nya, lyckade tillskott på repertoaren är Black Crowes Cursed diamond där känslorna ligger som ett tjockt moln över scenen samt Devendra Banharts A sight to behold som görs i en näst intill röjig version där Martin Hederos verkligen får visa sin fingerfärdighet.
Men framför allt hörs det att Mattias Hellberg har hållit i gång rösten med sitt soloprojekt. Han sjunger mer självsäkert och trasigheten finns kvar men variationen är större.
Det är inte längre maximal sorgsenhet i varje ton, Hellberg vågar leka mer med melodierna. Det ger mer i tryck i Stooges No fun, mer dynamik i Stones Shine a light (som tillägnas nyligen bortgångne vännen Stig Vig) och tar fram smärtan ännu mer i egna låten It won’t grow.
Små ändringar får stor effekt eftersom den här duon jobbar med minimala medel. Båda är helt svartklädda, scenrörelserna är sparsamma. De lever inte ut på scenen, de lever sig inåt i låtarna, med total närvaro och ständigt allvar.
Den primitiva lycka som finns i kärnan av riktigt bra musik, tillsammans med Mattias Hellbergs lättsamma mellansnack på klingande göteborgska, gör det ändå till en upplyftande kväll. När de efter två timmar säger hejdå med det hoppfulla löftet om att Hederos & Hellberg nu finns igen, är glädjen officiell.