Bakom arrangörens fyndiga konserttitel Finland - Tjeckien 3 -1 doldes tre verk av finländska tonsättare och ett av Dvorak som Kammarsolisterna med sin gäst stjärncellisten Marko Ylönen spelade i en fantastisk konsert i går kväll. Marko Ylönen inledde med solonumret Tema och variationer för solocello av Sibelius, ett framförande präglat av spänst och klarhet där hans superba teknik aldrig blev huvudsaken utan medel att gestalta känsla och utsökt melodik.
Ylönen deltog också i Rautavaaras kvintett med två celli som blev en mycket fin upplevelse. Titeln Les cieux inconnues är hämtad från en dikt av Baudelaire som fanns avtryckt i programmet. Den heter La Mort des Pauvres och beskriver med inverterad fast obestridlig logik hur Döden är de fattigas ängel som leder dem genom livet och ger dem krafter och hopp som de inte finner någon annanstans. Musiken skildrar en kamp eller snarare en diskussion med Döden eller Ödet, utan stora åthävor och förvisso avgjord på förhand. En lugn berättande förstasats med undertoner av oro följdes av en oerhört vacker meditativ andra. I de två sista växlade upprördhet och resignation för att mynna ut i en sista protest och därefter, kanske, försoning, Kammarsolisterna spelade återhållet med precision och ytterst fint uttryck
Sibelius lilla stråktrio liknar inte alls de pampiga verk som oftast spelas av honom. Det är ett vitalt och trots molltonarten glättigt verk som i sista satsen litet överraskande vänder i Dur i den avslutande trion och fugan. Det märktes på musikerna att de gillade stycket.
Över huvud taget är det påfallande hur roligt Kammarsolisterna verkar ha när de spelar och vilket fint gäng de är. Deras sätt att låta violinisterna alternera mellan stämmorna och turas om att leda visar också att de i högsta grad är ett lag. Glädjen visade sig också i det avslutande verket, Dvoraks stora stråksextett i A-Dur som passar perfekt för ensemblen i kvällens sammansättning med gästande cello. Musiken erinrar ibland om Smetanas tondikt Moldau. Kompositören använder alla sina knep för att få de sex stråkarna att låta som en liten orkester. I den första satsen målar han upp ett glittrande böhmiskt landskap med gröna kullar och vattendrag. De två följande satserna är inspirerade av tjeckiska folkliga danser, först en lätt och elegisk dumka och sedan en väldigt elegant och virtuost framförd furiant. Slutligen en final som efter en sval inledning gick mot en furiös upplösning. Stora ovationer från publiken och, återigen, stora leenden från musikerna.