Praktfull hårdrock för hela familjen

Någon gång i det avlägsna 1980-talet varnade Riksförbundet Hem och skola, tv-programmet Barnjournalen och min egen mellanstadielärare oss ungar för ett amerikanskt rockband som hette Kiss. De var "knektar i satans tjänst", förklarade vår magister allvarligt medan han stirrade in i våra oskuldsfulla barnaögon. Efter det hade halva klassen givetvis förvandlats till Kissfans.

När "demonen" Gene Simmons spydde blod på Stockholms stadion i fredags, 25 år senare, kändes det ungefär lika farligt som att besöka Gränby centrum en lördagseftermiddag. Ansiktsmålade barn myste i kapp med sina tunnhåriga pappor medan rockbrudar i tonåren skrek ut sin oförställda glädje. Dagens Kiss är ett kringresande tivolisällskap för hela familjen, en kvartett slipade affärsmän och entertainers som ger publiken det publiken vill ha.
Fredagskvällens show presenterades som Kiss 35-årsfirande men den dominerades nästan helt av bandets tidiga repertoar och den klassiska liveskivan Alive från 1975. Bångstyriga framföranden av Duece och Strutter inledde partyt innan bandets ylande primadonna Paul Stanley gav sig ut i ett av många mångordiga och förutsägbara mellansnack. Bland annat hyllade han de vackra svenska kvinnorna (gäsp) och agerade hejaklacksledare i ändlösa "let-me-hear-you-say-yeah!"-övningar (gäsp, igen).

Den överskattade låten Hotter than hell följdes av Gene Simmons obligatoriska eldslukeri och bisarra tunggymnastik. Det var trygg skräckrockunderhållning av traditionellt märke som gick hem.
Bandets senaste nytillskott Tommy Thayer fyllde Ace Frehleys gamla rymdkostym på ett förtjänstfullt sätt och levererade gitarrsolon med en teknisk skicklighet som vi knappast har blivit bortskämda med i Kissammanhang. Även kattsminkade Eric Singer hanterade sina trumstockar med den äran, men det var uppenbarligen ett misstag att också rigga en mikrofon vid hans trumset.

Den kassaskåpssäkra allsångshiten Rock and roll all nite fick ytterligare en skjuts framåt av imponerande konfettikanoner och pyroteknik. Som de rutinerade showmän de är lyckades Kiss också lägga in ytterligare en växel i de generösa extranumren som bland annat innefattade vajerkopplade flygövningar över publiken, plattformshissar och ännu fler fyrverkerier.
Allra bäst lät den kulsprutesmattrande hårdrocksbomben Love gun medan diskohiten I was made for loving you blev ett enda långt argument för varför en 56-åring som Paul Stanley bör undvika att sjunga popmelodier i falsett.
Efter konserten var det barnen som såg allra lyckligast ut och det är onekligen skönt att ingen vuxen längre missunnar den unga generationen chansen att få uppleva en blodig och välregisserad hårdrockscirkus.

Praktfull hårdrock för hela familjen

Det var ett Kiss med begynnande ålderskrämpor som besökte Stockholm i fredags. Men det legendariska rockbandet bjöd ändå på en riktigt praktfull hårdrocksunderhållning för hela familjen, konstaterar Björn Lövenlid.