Politiskt korrekt erotik på Operan

På Kungliga Operan fortsätter norske regissören Ole Anders Tandberg sin analys av kärlekens väsen och komplexitet, speglad i Mozarts operor och musik. För snart tre år sedan satte han upp Così fan tutte och i lördags kom turen till Figaros bröllop.

Inte minst står erotiken i centrum för hans intresse, nu kompletterad av teorier kring mimetiska begär, ett hos oss nymornat begrepp hämtat från den franske filosofen René Girard - ett slags emotionell och smittsam kedjereaktion som går ut på att vi lockas att åtrå det som andra åtrår. Onekligen passar intrigen i Figaros bröllop bra som illustration och exempelsamling, här uppblandad med uppdaterade samhälleliga och sociala hierarkier och en god portion korrekt genusperspektiv.

Är kvinnorna redan hos Mozart starkt utmejslade gestalter blir de hos Tandberg direkt triumferande när de sociala strukturerna sätts ur spel av de erotiska krafterna: även om den utsvävande greven har ett ofrånkomligt övertag både som man och överordnad tvingas han till sist göra avbön och framstår som ett försonande offer för egna och andras begär. Och även om den ursprungliga handlingen, Beaumarchais förrevolutionära komedi , ännu har outsinliga bottnar och därmed tidlös aktualitet, är den naturligtvis ett barn av sin tid. Så försvinner här helt den märkliga upptakten till historien, feodalherrens rätt till första natten med undersåtens brud, och resonemangen kan i stället associeras till generella frågor kring sexualitet och makt. Figaros bröllop blir dock denna gång mer än annars också kvinnornas opera.

Tandberg som också står för den suggestiva scenografin placerar skeendet i ett obestämt 1900-tal, kanske kring seklets mitt. Tjänstefolk finns det fortfarande gott om både på slott och hotell. Den pragmatiska textmaskinen har uppdaterats för att tydligare anknyta till iscensättningen och tillåter både kraftuttryck och rätt stora friheter, ofta långt från den gamla översättningens poetiska "väsen som lyden ömma begär". Den vanliga invändningen att det moderna därvid ibland skaver mot musiken slår dock in öppna dörrar.

Pagen Cherubino, lysande gestaltad av Katija Dragojevic, är den som tydligast drivs av det erotiska begäret; var han förr en oskuldsfullt trånande yngling är han nu en erotoman vars pubertära tafsande sprider sig också bland dem som borde veta bättre - se det mimetiska begäret! Det komiska blir så granne med tragedin, och liksom i Tandbergs Così-uppsättning genomsyras föreställningen av roande påhitt, inte alltid övertygande men oftast uppiggande. Tidvis tycks scenen rentav befolkad av en samling neurotiska vrak. Även om greven i Ola Eliassons gestalt är dramats primus motor är konkurrensen hård: Elin Rombo firar triumfer som den självmedvetet utmanande Susanna, Johan Edholm är en kraftfull Figaro och Maria Fontosh briljerar i sina långspunna arior som den hårt prövade grevinnan.

Politiskt korrekt erotik på Operan

Ole Anders Tandbergs uppsättning av Figaros bröllop är en modernt anpassad historia om sexualitet och makt. Jan Kask har sett en välspelad opera som mest är kvinnornas.