Bo Kaspers orkester är kanske inte det hetaste bandet på konserthimlen just nu, men något av det mest stabila och pålitliga man kan uppleva live.
Redan när gruppen slog igenom med singeln Söndag i sängen 1993 var de ett tryggt och skönspelande jazzpopgäng som utstrålade tidlös kvalitet. Två decennier och mängder av hits senare, är bandet en institution, ett gäng som har lyckats bredda och veckla ut sin musik i alla möjliga riktningar, utan att förlora den ursprungliga Bo Kaspers-känslan.
Fredagskvällens konsert i den halvljumma Uppsalakvällen började mjukt och smeksamt, med välbekanta Ett & noll, en av många Bo Kaspers-spår med polerad loungekänsla, kanske bäst lämpad för en bakisdag på stranden.
Inledningsvis inskränkte sig också publikens bifall till ett försiktigt nickande med huvudet, bland annat till den pianodrivna och moderna, odödliga klassikern Hon är så söt.
Efterhand så byggde dock orkestern upp en allt festligare stämning med hjälp av medryckande blås, latinska dansrytmer och poprefränger. Läderhattprydde Bo Sundström själv blev också allt yvigare i sina rörelser i takt med att publiken började hoppa och sjunga allsång.
- " Sylvia Wrethammar fick hård kritik för att hon spelade golf i fascismens Spanien på 70-talet. Men vi åkte ju till diktaturens Kuba på 90-talet. Vad är egentligen skillnaden?", undrade en lätt ångerfull Bo Sundström och lade till att Kuba kanske var en mer ”Palmesnäll” diktatur.
Efter det kom orkesterns helgjutna och Kubainfluerade danslåt Undantag och fick åhörarnas höfter att svänga. När sedan Bo Sundströms Pitemarinerade svenskspråkiga sång fick lämna plats för ett instrumentalt jammande kändes det nästan som om man förflyttades till ett slitet Havanna en helgkväll, minus den tropiska nattvärmen.
Bo Sundström trivdes för övrigt mycket bra i Flustrets trädgård. Han berättade att det var i Uppsala hans föräldrar träffades och att det var på Norrlands nation gruppen hade sin kanske allra första spelning. Han fick publiken att känna sig utvald och kvällen att kännas speciell.
Kulmen nåddes sedan i och med att livefavoriten Vi kommer aldrig att dö dunkade högljutt över Fyrisåns blanka vatten.
Bo Kaspers Orkester visade upp stor spelskicklighet, känsla, samspelthet och sväng, som väntat. Det som dock förundrade mig mest är att gruppen lyckas engagera och åstadkomma en sådan nerv live, med tanke på att deras mjuka och polerade sound egentligen snarare borde leda tankarna till loj och bekväm hissmusik.
Snyggt, duktigt och polerat behöver inte alltid vara detsamma som präktigt och tråkigt, inte när det handlar om Bo Kaspers orkester i alla fall, snarare tvärtom.