Det spelar ingen roll hur skicklig du är på det du gör eller hur mycket du slagit utomlands så länge du gjort det på engelska. För att bli en folkkär artist är det att sjunga på svenska som gäller. Genom en ovanligt stark känsla för sväng och en förmåga att leverera precis var rock n’ roll handlar om har Mando Diao sakta men säkert vunnit en större och större hängiven livepublik. Men det var först när de gjorde Frödingtolkningar på senaste albumet Infruset som de fick sin första etta på försäljningslistan och nådde en bredare publik.
Det är också packat med folk i Svandammshallarna när Borlängebandet drar igång konserten, som är betydligt mer svårtillgänglig än det de brukar ge publiken. Det känns nästan som en paradox. I vanliga fall står den intensiva rockenergin i förgrunden, nu istället melankoliska stämningar och det lyriska språket. Låtar byggs upp långsamt, tar tid och musiken lämnar plats för Frödings texter.
En del band behöver ibland göra något radikalt annorlunda än de sysslar med i vanliga fall. Infruset blev ett ovanligt lyckat sådant avbrott för Mando Diao även om konceptet inte riktigt fungerar i konsertform. Framförallt hade det behövts några fler låtar som bröt av tempo- och energimässigt innan extranumren för bättre kontrastverkan.
Också valet av gästpoet känns tveksamt. Den stora karisman gör Daniel Boyacioglu till en skicklig scenperson, men liksom mycket av den nutida 
estradpoesin känns själva dikterna väl enkla och daterade. Om tanken är att ha en representant för poesin i vårt århundrade så borde man hellre ha valt någon som liksom Fröding (bilden) på sin tid låg i framkanten av lyrikens utveckling istället för en som håller tillbaka den.
Trots förbehållen bjuder kvällen på flera magiska stunder. Som på albumtitelspåret Infruset, i Strövtåg i hembygden och En sångarsaga. Men helheten är långt från sin fulla potential.