Piaftolkningar med skiftande kvalitet
Ainbusks tolkningar av Edith Piaf var ofta lyckade när de framträdde i Konserthusets stora sal på torsdagskvällen, tycker Stefan Warnqvist.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Scenen i Konserthusets stora sal hade givits passande dekoration kvällen till ära. En röd gatlykta, ett cafébord och levande ljus på pianot gav associationer till Frankrike och en svunnen tid. Det teatraliska är en av de gemensamma nämnarna för Piaf och Ainbusk, liksom mångbottnade texter på temat relationer. Annars kan de tyckas ligga långt ifrån varandra, men just i deras olika förhållningssätt och bakgrunder finns källa till fascinerande krockar.
Föreställningen inleddes och avslutades med en svensk översättning av den livsbejakande Non, je ne regrette rien. Förstärkta av två musiker som trakterade en rad olika instrument fick Ainbusk en flygande start på kvällen och nivån var fortsatt hög även i nästa låt, Padam padam, en av Piafs stora slagnummer.
Mellansnack är en konstart som kan vara svår att bemästra, och denna torsdagskväll hamnade det oväntat på minussidan. Marie Nilsson-Linds persona av uttråkad diva tog för mycket plats på musikens bekostnad, och fascinerande anekdoter hämtade ur Piafs liv blandade sig illa med klyschig ståuppkomik. I mindre doser hade det kanske fungerat bättre.
Även när fokus låg på själva sångerna blev kvaliteten något skiftande. Översättningarna av texterna fungerar genomgående utmärkt och musikaliskt lyckades flera nummer hitta annorlunda ingångar till Piafs klassiker, men somliga saknade den energi som finns i originalversionerna.
Hade det varit mer av Ainbusks trestämmiga sång och mindre prat hade föreställningen blivit bättre.
AINBUSK SJUNGER PIAF
Konserthuset, Uppsala, torsdag 6 december
Konserthuset, Uppsala, torsdag 6 december