För fem och ett halvt år sedan gav OD under ledning av Radiokörens dirigent Peter Dijkstra en konsert som fortfarande lever i alla deras minne som hörde den och som belönades med en guldkaja i UNT. Förväntningarna var därför mycket högt ställda inför lördagens konsert med samma kör och dirigent och ingen kan ha blivit besviken. Dijkstra befäste sin ställning som en enastående körledare. Han har kvar sin förmåga att ur kören krama fram all klang som ryms i verken och han lägger fortfarande till minst ett och gärna två ƒ och p i partituret för att skapa större kontrast mellan starkt och svagt.
Programmet var uppdelat i en sakral och en profan avdelning. I det inledande stycket Awed by the Beauty av John Tavener var stämmorna kanske något i obalans vid ett par tillfällen men det var annars ett imponerande framförande. I fortsättningen var balansen mellan stämmorna njutningsfullt perfekt. Poulencs sakrala musik finner jag normalt ganska tråkig men Laudes de Saint Antoine de Padoue och Quatre petites prières de Saint François d’Assise var denna eftermiddag mycket njutbara, det senare stycket smyckat med Folke Alins suveräna pianospel. Den sakrala avdelningen kompletterades med en mycket tät tolkning av Darius Milhauds Psaume 121, och Anders Hillborgs Muoɔɑaɘyiyʊɔoum. Det sistnämnda har stått på OD:s repertoar länge och jag har hört det några gånger men aldrig så bra som denna gång, lågmält med knappt hörbara övergångar från en vokal till en annan. Det var hypnotiskt!
I andra avdelningen sjöng kören Randall Thompsons Tarantella med utmärkt frasering och stor kontrast mellan de tre första verserna som beskrev minnena och den sista som beskrev nuet. Återigen magnifikt pianospel av Folke Alin. Henrik Stolare sjöng vackrare än någonsin tenorsolot i Vaughan Williams’ The Turtle Dove. Även här skapade dirigenten en effektfull stegring i sista versen.
Resten av programmet gick i senromantisk stil. Den tysk-holländske pianisten och kompositören Julius Röntgen var representerad med tre stycken, vackra och klangrika, liksom två sånger av Richard Strauss, Liebe och Lied der Freundschaft. Konsertens avslutning var sett i efterhand självklar: pilgrimskören ur Tannhäuser, som börjar oändligt svagt och stegras i ett mäktigt crescendo allt eftersom pilgrimståget kommer närmare. Ett extranummer var förstås förberett: Traumlicht av samme Strauss. Peter Dijkstra är välkommen tillbaka!