Perssons Pack svängde på Katalin
Enligt Andreas Jakobsson är Perssons Pack ett av Sveriges mest självklara liveband trots att de inte givit ut något nytt material på länge.
Foto: Pernilla Sjöholm
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fullt ös från början till slut, med ett par lugna låtar i mitten som enda undantag. Och folkrocken från Hälsingland är både tight, rakt på sak och håller hög musikalisk svårighetsgrad på samma gång.
Det var först när Magnus Lind kom tillbaka till bandet som namnet ändrades tillbaka från Per Persson och bandet till Perssons Pack igen. Det är lätt att förstå varför. Utan Linds dragspel som lindar in och ger rocken ett mer subtilt och svårdefinierat sound, skulle det inte alls vara samma sak.
Mellan låtarna står Per Persson och halsar öl under tillrop som, "Kom igen Persson, kom igen", vilket för tankarna till något grabbigt sportevenemang. Med skillnaden att sportstjärnan själv är en av öldrickarna och säger, "tänk att så många kan stå och titta på någon som gör så lite."
Det ropas efter favoritlåtar och de flesta kommer. Tusen dagar härifrån, som i inspelad form är en duett med Jakob Hellman, är lysande, liksom I kväll tar vi över stan och En sång om dig i extranumren (det blir två).
Och liksom "Packet" är ett självklart liveband är Per Persson en självklar stjärna. Särskilt subtilt blir det aldrig med en man som sjunger om sig själv i tredje person i skränvänliga låtar. Men det är heller inte meningen och inget någon av de närvarande vill ha. En smågalen hälsing, med en säck full av karisma och ett tänt band bakom sig räcker bra. Om det bara kommer ett nytt album snart så blir det svårt att tro på att de någonsin varit borta.
Perssons Pack
Katalin, Uppsala, fredag.
Katalin, Uppsala, fredag.