Till utseende och klädsel skulle han lika gärna kunna vara rockartist, men nu råkar han vara professor i gitarrspel vid universitetet i Cosenza, och hans konsert blir en odyssé genom några av gitarrepertoarens centrala verk och kompositörer.
Dit hör Asturias av Albeniz som inleder programmet, och där man redan i de första fraserna förstår att Desiderios uttryck är högst personligt. Inte minst genom att han tar sig ett stort dynamiskt svängrum, alltifrån de kvicksilvriga löpningarna till anslaget neddraget till en viskning i verken av Albeniz, Turina, Giuliani m fl som fyller konserten.
Han vilar gärna och ibland länge i enstaka toner, fraser och pauser, med tonen mjuk och böjlig snarare än hård och drillad, och ett smidigt oansträngt flöde i snabbare partier. Lite avlägset kommer jag att tänka på hur pianisten Glenn Gould tolkade mästare som Haydn och Bach.
Ett starkt personligt avtryck med andra ord, hos Desiderio med ett varsamt och närmast sensuellt anslag som blir antitesen till allt stelt och högtravande i uttolkandet av den klassiska gitarrepertoaren - med en kontemplativ, utomvärldslig kvalitet i Turinas Sevillana opus 29. Låt vara att man ibland saknar lite mer eftertryck och hetta.
Förartisten Victor Ritchey var väl värd att lyssna på, i några melodiskt finspunna stycken och inslag av bluegrass, delvis i duoformat med en i programmet icke namngiven gitarrist.