Uppsalaboende Stina Wollter har många strängar på sin lyra. Hon är konstnär, föredragshållare, radioprogramledare och har medverkat i På spåret och Let’s dance. I år har även hennes första album givits ut och på lördagskvällen var det dags för spelning på Katalin.
Att hon är populär på hemmaplan råder det inget tvivel om. En stor publik var på plats och när Wollter gjorde entré på scenen möttes hon av stort jubel. Hon inledde med att berätta om sin första tid i Uppsala och hur hon träffade sin man, tillika gitarrist och låtskrivarpartner, Micke Olsson. Med de orden kom han och de övriga fem musikerna in på scen. Kvällens första låt blev den som Micke Olsson skrev till Wollter i början av deras relation, den finstämda kärlekssången Garden song.
Musikaliskt rör sig Wollter och hennes musiker mellan rock, pop och blues med drag från country och jazz som extra kryddor. Wollter har en personlig röst som lyckas förmedla både sårbarhet och styrka på en gång och när hon sjunger känns varje ord självupplevt och innerligt menat. Alla tolv låtarna från albumet framfördes plus ett par som inte kom med där. Det är en jämnstark samling låtar med hög lägstanivå, med den vemodiga ”This I take” som höjdpunkt.
Mellan låtarna berättade Wollter målande om bakgrunderna till texterna. Även om flera av dem har mörka teman, som relationsproblem, bortgångna närstående och utstötthet, skapade Wollter en gemytlig stämning på Katalin med sitt chosefria och avspända sätt, där hon med både humor och självdistans pratade om så allvarliga ämnen. Hon kan konsten att berätta om det personliga utan att det blir för privat, både i sitt mellanprat och i sina låttexter. Spelningen varade i ganska exakt två timmar, där det sammanlagt ägnades lika mycket tid åt mellanprat som själva musiken. Det hade kunnat vara för mycket av det förstnämnda men tack vare att Wollter framstod som så genuin och sympatisk förhöjde det konsertupplevelsen.
Inför det avslutande extranumret ”Go, you song of mine” lämnade bandet scenen helt åt Wollter och Micke Olsson. Med endast Olssons akustiska gitarr som ackompanjemang bakom hennes spröda sång om att våga släppa taget om sina berättelser och låta dem ge sig ut i världen blev det en stark och berörande final på en mycket trevlig musikafton.