Pensionär som berör
Douglas Norström såg Kris Kristoffersson, en pigg pensionär som kan konsten att skriva texter som berör.
Foto: Pressens Bild
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Han är en något osannolik hjälte för många, eftersom han sedan sjuttiotalet varit en av countryns största stjärnor utan att någonsin varit någon vidare sångare, gitarrist eller storsäljare.
I dag är Kris Kristofferson 71 år gammal och publiken jublar extatiskt redan i det ögonblick då huvudpersonen träder fram ur skuggorna. Kristofferson får medelålders män att tjuta likt Beatles unga flickfans en gång gjorde. Det är sött på ett sätt och enerverande på ett annat - inte minst då man hellre vill höra stjärnan i fråga än hans dånande fans.
På scenen finns nämligen bara en ensam mikrofon. Kristoffersons enda ackompanjemang är gitarren och munspelet han själv trakterar. Det här är ?unplugged in extrem? och det skulle i händerna på någon annan troligen ha blivit mycket enahanda. I synnerhet som varje låt rullar på i ett nästan identiskt balladtempo och några få ackord får räcka för att täcka in över trettio låtar.
Men saken är den att Kristofferson kan skriva texter som berör och, framför allt, vet han hur ordens innebörd bäst ska förmedlas. Allt får djup och liv; vikt och ett värde. Shipwrecked inleder och följs av den dystra Darby?s castle. Därefter kommer hans kanske mest kända låt, Me and Bobby McGee, och ett pärlband av känt och mindre känt material. Självfallet blir det också en hög låtar från senaste skivan This old road.
Mellan låtarna, jublen och låtönskande fans bjuder han på små anekdoter om vad som legat till grund för melodierna. Bland annat berättar han om de tvivel han kände inför Europaspelningarna eftersom att han befarade att många inte skulle förstå det han sjunger om, eller som han själv uttrycker det: ?Gillar ni inte orden, har ni inte mycket att hämta här är jag rädd. Jag kan varken bistå med fint gitarrspel eller vacker sång.? Något han följer upp med ett skrockande, skrovligt garv.
Det han har att erbjuda räcker som tur är mer än väl och när extranumren dyker upp önskar man att kvällen aldrig ska ta slut. En påtagligt rörd Kristofferson är inte sen att snappa upp stämningen och avslutar träffsäkert med låten Please don?t tell me how the story ends.