Musikaliska skildringar av Jesu lidande och död finns det många av, från Schütz a cappellaverk via Bachs gigantiska passionsverk till Pendereckis om möjligt ännu mer gigantiska Lukaspassion från 1968. Kraven för att kunna framföra något av dessa är stora, således har Sensus och Uppsala domkyrkoförsamling beställt ett nytt passionsverk, som vare sig i svårighetsgrad, resurskrav eller tidslängd överstiger vad en normal svensk kyrkokör klarar av.
Detta nyskrivna verk, Lukaspassionen med musik av Rolf Martinsson, fick så lördags kväll sitt uruppförande i många svenska kyrkor, däribland Uppsala domkyrka. Med en frivilligt begränsad klangpalett fick tonsättaren mycket snart visa vilken klanglig och uttrycksmässig fantasi han besitter. Tydliga inslag av barock fanns i frasering och harmonik stundtals, men det kunde precis lika gärna låta senromantiskt kryddat. Nutida fritonalitet kan vara mycket svår vokalt, så sådant överläts med framgång åt instrumenten. Av de sex instrumenten märktes, förutom den förenande länken orgel, dessutom vackra fraser från flöjt, oboe och cello.
De två viktigaste vokalsolisterna i detta verk måste vara proffs, både vad gäller röst, omfång och intonation. Mezzo- och barytonsolisten denna kväll visade övertygande hur deras uttrycksfulla partier skulle gestaltas.
Vokalsolisterna ur kören skall också ha stort beröm. Hela kören sjöng med stort engagemang och med bra klang i alla kombinationer, a cappella eller med instrument till. Den kritik man kan ha gäller det eviga för körer: texta bättre! Just texten är ju så viktig i ett verk av detta slag, och i synnerhet när man har en sammanställning av evangelietext och nyskrivna texter av Göran Greider att hitta uttrycksmässig balans mellan.
Greiders kommenterande verser binder ju ihop berättelsen från dåtid med vad hela den så kallade Palestinafrågan inneburit i vår tid. Finns där något hopp i påsktidens färger? Var och ens egen tro får svara på den frågan, men ett mäktigt durackord som slut gav ett positivt ljus över detta efterlängtade storverk.