Vid söndagens framförande märkte man från första satsen att detta var en inträngande och väl genomtänkt tolkning vi fick uppleva av J S Bachs 1729 komponerade Matteuspassion, ett av kyrkomusikens oförlikneliga stor- och mästerverk. Körerna genomförde såväl magistrala yttersatser, distinkta folkhopskörer och uttrycksfulla koraler på bästa tänkbara sätt, med god klang och klangbalans.
De båda orkesterkörerna spelade också med härlig klang, fylliga tutti och briljanta soli inkluderade. Generalbasspelet var imponerande följsamt liksom stråkglorian kring Kristi ord (en strålglans vilken smärtsamt uteblir då Jesus såsom människa på korset klagar över att han övergivits av Gud).
Slutkoralen i del 1 var dock så pass snabb att orkesterns frasering blev odistinkt, liksom i en basaria i del 2.
Av vokalsolisterna är givetvis tenorevangelisten den viktigaste. Stefan Parkman genomförde sitt parti med enastående inlevelse och med känsla för dramatiska poänger. Tenorsolisten för ariosi och arior, Nils Högman, framförde sina få partier mycket kompetent. Solisten för Kristusrollen och basarior, John-Erik Eleby, hade för kvällen en mer oflexibel röst samt sjöng en smula orytmiskt i ariorna; dock sammantaget med en fullt godkänd prestation. Solopartierna framförda av körsångare utfördes så bra man kan begära.
Konsertens vokala höjdpunkter kom dock från damsidan: sopranen Eva Ericsson Berglund och alten Anna Zander. Vilken underbar kombination av kontrast och samarbete! Som när de båda sjöng bassetto-duett (=utan generalbas) om att Jesus är fängslad, vars klagande mjukhet direkt ställs mot dubbelkörigt hat mot förrädaren Judas. Eller då Petrus inser sitt trefaldiga förnekande av Jesus och bitterligen gråter, något som direkt följs av verkets kanske vackraste aria: Förbarma dig, min Gud, lysande tolkad av alt- och violinsolist med stråkorkester därtill. Bassettoarian i andra delen: Av kärlek vill han lida döden, framförd elegiskt av sopransolo med tre träblåsare, omedelbart följd av körvrålet ”Han skall korsfästas”!
Hat och svek uttrycks påtagligt i verket, men också ödmjukhet, eftertanke och – naturligtvis – den djupaste sorg. Hela detta känslospektrum framkom under söndagens fina framförande. Vi vill höra verket fler gånger i sådana tolkningar!