Det är ganska naturligt att man på en konsert, som skall handla om vida oceaner och gåtfulla stjärnbilder som enligt flertalets åsikter styr så mycket av vår tillvaro och vårt öde, möts av ett första musikstycke som är inget annat än G Verdis ouvertyr till operan Ödets makt. Stycket är ju skrivet för stor symfoniorkester; och jag måste säga att jag imponerades mycket av blåsarnas förmåga att ta hans om stämmor skrivna för helt andra instrument än trumpet, valthorn, trombon och tuba på ett så pass skickligt sätt. Rena uppvisningen ibland, men för all del, visst saknar man ofta symfoniorkesterns mer varierade klangmattor.
Med följande stycke, britten Ian Mac Donalds tre Sea Sketches återfördes vi till havets förtrollande värld. Vi fick utåtriktad storslagenhet, inåtvänd kvasikoral och parallellt skiftande stämningar i en riktig sjömansdans. Rytmisk musik med småvitsig melodik och harmonik. Musik att bli glad av, men inget storverk, precis. De livsstyrande stjärnbilderna i zodiaken fick en gång klingande gestalt i Karlheinz Stockhausens tolv korta småstycken kallade Tierkreis (Djurkrets, det tyska namnet på zodiaken). Vi fick höra fem av dessa, och nu dök också kvällens trombonsolist Mikael Rudolfsson upp. De fem spelade styckena blev till en provkarta för ljud-/tonframställning, lågt och högt, visslingar, fladdertunga, pedaltoner, ja t.o.m. toner från en liten klockspelslåda. Alla medverkande skall ha stort beröm, men vad styckena hade med zodiaken att göra lyckades jag aldrig lista ut.
En likartad provkarta fick vi helt solo av Rudolfsson i stycket Solo for Sliding Trombone av John Cage. En enmansteater med en hel eller isärplockad trombon, med ett otal sordiner m.m., där själva pysslandet med instrumentet omväxlande med helt orörlig exekutör
i givakt (musik är också tystnad, eller hur?) i samband med förtrollande ljudkatalog blev till enmansstorverk.
W A Mozarts variationer för piano över ”Blinka lilla stjärna där” blir i arrangemang för brass- kvintett till ett riktigt virtuoserikrävande maraton. Det hela blev både snyggt och kul samtidigt.
Men kvällens riktiga höjdpunkt kom passande nog sist, Christian Lindbergs trombonkonsert kallad Condor Canyon och skriven just för trombon och basskvintett. Musik i ständig rörelse med makalös uttryckskraft och energi ända fram till sista satsens magnifikt uppbyggda tvära slut. Solist och kvintett hade på sätt och vis lika svår musik att tolka och allesammans spelade fullständigt lysande. Wow, vilken musikalisk slutpunkt på dagen!