På höjdpunkten av sin karriär

Sensommarsolen går ner över ett fullsatt Stockholms stadion och Coldplays Chris Martin är glad som en lärka. Publiken sjunger med från första refräng och det luktar succé lång väg redan innan tio minuter har gått. Att se Coldplay nu är att se ett band på höjdpunkten av sin karriär. Coldplay är helt enkelt gjorda för en sensommarkväll på Stadion i augusti 2009.

Bandet kommer ut på scenen i vad som verkar vara trygg förvissning om att inga pusselbitar saknas. Med ett gäng utmärkta album bakom sig har de låtar att välja mellan som kan göra vilken artist som helst avundsjuk. Stadionspelningen handlade nämligen om Låtarna - till skillnad från förr, då de oftare handlade om Rösten. Det betyder inte alls att Chris Martins stämbandsstjärna har dalat, det är mest att man har vant sig, blivit bortskämd. Dessutom hörs han knappt. Publiken hade uppenbarligen inte bara kommit för att se, utan också för att delta. "Ni är konsertpublikernas Usain Bolt" hojtar Chris Martin och det är välförtjänt smicker till en folkmassa som kan alla texter och sjunger mycket och bra.

Men åter till låtarna. Clocks, till stort jubel. Yellow, i gult ljus med gula bollar som studsar i publikhavet. Fix you - en av de låtar som allra bäst kombinerar varsam innerlighet med den vackraste formen av svulstighet, och som sjöngs så bra att man rös. The hardest part, precis lika fint sjungen av Chris Martin ensam vid pianot. Fantastiska The scientist. Publikfavoriten Viva la vida. Den ena pärlan efter den andra. När nämnda Viva la vida dyker upp i mitten av spelningen är masspsykosen ett faktum och Coldplay behöver knappt göra något, de behöver liksom bara ... inleda låten. Publiken ordnar resten.

Förutom alla "hits", varav ett par säkert framtida popklassiker, spexar Coldplay till det en gnutta. De knatar ut till en liten scen mitt i Stadion för att göra en trevlig akustisk version av Michael Jacksons Billie Jean - och en trudelutt om Sverige, som låter som att den specialskrivits på en servett minuter före spelningen, om den inte är helt improviserad. På den vanliga scenen springer Chris Martin anseenliga sträckor mellan de båda tentaklerna ut i publikhavet. Ett utmärkt sätt, för övrigt, att ta tillvara på hans överskottsenergi. Under Coldplays tidiga dagar kunde Martin nämligen studsa sönder de ballader som krävde försiktigare hantering, han ville så gärna vara stadiumrockare att det riskerade att förstöra hela föreställningen. Nu är det andra tider. Coldplay har blivit experter på balansen mellan eftertänksamt och superextrovert. Det är vackert att se.

På höjdpunkten av sin karriär

Johanna Åberg såg ett Coldplay som var som gjorda för en sensommarkväll på Stadion.