Brasiliansk musik ligger Lisa Nilsson varmt om hjärtat. Hon har gjort flera resor till landet, skrivit egna låtar på plats och gjort översättningar av brasilianska sånger. När hon inledde sin höstturné på Katalin på fredagskvällen var det dessa låtar som stod i fokus. Med sig hade hon slagverkaren Sebastian Notini och den brasilianske gitarristen João Castilho, samma musiker som också medverkar på hennes senaste album Sambou sambou.
Tillsammans skapade de en trivsam vardagsrumskänsla. Musiken tassade försiktigt fram, med mjuka gitarrslingor och diskreta rytmer bakom Nilssons svalt eleganta popsoulröst. Det blev ett möte mellan sofistikerad nattklubbsjazz, lekfull samba och svensk vistradition.
I sångerna framträdde en blandning av vemod och optimism, med texter om regniga dagar i Rio och avsked från närstående. En lyckad tolkning av Henry Mancinis klassiker Moon river och den egna hitten Små rum smälte in fint med de nyare låtarna.
Scendekoren var enkel – svart dekor, ett bord med dricka, olika slagverksinstrument, diskreta orangeröda spotlights – men bidrog till den avspända stämningen. Emellanåt blev det dock lite för avspänt, musiken tappade sin glöd och Nilssons sång blev för distanserad. Det var proffsigt och duktigt, men inte alltid engagerande. En del av mellansnacken var också krystade, och humorn mer forcerad än naturlig.
Mot slutet av spelningen kom de båda gamla hitlåtarna Varje gång jag ser dig och Himlen runt hörnet. Med bara akustisk gitarr och slagverk som komp fick de en fräsch lyster och möttes också av det starkaste jublet. Men de framstod som en obligatorisk eftergift till åhörarna mer än något annat. Nilsson och hennes musiker tycktes trivas bättre med att spela låtar från den senaste skivan än sönderspelade radiofavoriter. Och där får man hålla med dem. Det var det brasilianska som gjorde intryck denna kväll.