Det är naturligtvis svårt att en gång ha varit så mycket "nu" att man blir väldigt mycket "då" när nuet har passerat. The Charlatans är så intimt förknippade med den brittiska indiepopens gyllene år under början av 1990-talet att de är svåra att skilja från detta sammanhang. Men karriären tog inte alls slut efter brittpoppens borttynande. Under några år runt millennieskiftet fick de ett uppsving med två fina album och ett tillskott av nya fans.
Sedan dess har vattnet blivit lägre i The Charlatans kreativa flod, men i juni 2011 står de likafullt på Katalins scen - nu som något av ett kultband. Lokalen är bara halvfull.
Redan i konsertens inledning står det klart att The Charlatans inte enbart spelar nyare material, vilket ju hade varit synd och katastrof. Hammondintrot avslöjar låten Weirdo och tidsmaskinen skakar i gång. Genreklassikern The only one I know avverkas till dans och jubel redan i mitten av konserten. Can't get out of bed och North country boy låter lika bra som någonsin förr. Det driv som fått massvis indiefans att dansa sig svettiga är lockande nu som då, faktum är att det låter alldeles utmärkt om The Charlatans. Bob Dylan-inspirerade Impossible får representera karriärens andra andning, liksom My beautiful friend.
Det nyare materialet smälter in okej, även om nyaste Smash the system har något vilset över sig också live. Sämst blir det i jobbigt Oasisrockiga How high.
Extranumret är föredömligt kortfattat och består av nämnda How high och debutalbumets Sproston green. Det är perfekt. Sproston green är förvisso en av deras gamla godingar och en eftergift till den nostalgiska atmosfären. Men på alla andra sätt är den en mycket oinsmickrande extranummerslåg: lång, stökig och utan att locka till vare sig allsång eller kramar. Det är som det ska vara i The Charlatans värld. En fin avvägning mellan sött och syrligt, utan för mycket föredetting-beska. The Charlatans stretar vidare mot nya mål och firar samtidigt den tid som flytt. Det är ungefär precis vad man kan begära.