Fyra briljanta pianister på en eftermiddag! Musikhögskolan Ingesunds pianoavdelning under ledning av sin chef, professor Julia Mustonen-Dahlkvist, gästade på lördagen Giresta kyrka och lät fyra av sina adepter visa upp sig. Det blev inte en recital vilken som helst. De fyra ville gärna visa sin tekniska skicklighet, som i samtliga fall var betydande. Detta medförde att istället för ”litet av varje” innehöll programmet i stor utsträckning tekniskt krävande musik. Därmed bjöds det också ganska mycket forte fortissimo, om man säger så. Kanske är det oundvikligt att tekniskt avancerad musik spelas i höga styrkelägen för att pianisten ska hinna med alla noter men något tröttande kan det bli.
Fyra pianister, alltså. Först ut Anaïs Cassiers med Schumanns ”Symfoniska etyder op 13”. Hon spelade kraftfullt och auktoritativt i linje med den romantiska traditionen men kanske inte så nyanserat i de mera lyriska delarna.
Jodeline Gallavardin hade valt ett helfranskt program. Den hos oss rätt obekante Déodat de Sévérac bidrog med verket ”Åsnedrivaren inför Kristus” (titeln är hämtad från en legend som berättar hur en mulåsna valde att hellre än hö äta av de nattvardsgåvor som bjöds och därigenom omvände sin husbonde). Böljande och i ett relativt fritt förhållande till taktindelningen var framförandet mycket njutbart liksom även det följande, Emanuel Chabriers ”Paysage”, som spelades lätt och lekande med markerade kontrasterande accenter inlagda. Ravels ”La Valse”, slutligen, blev en formidabel uppvisning. De gungande valsrytmerna i denna musikaliska pastisch på wienervals avbröts ibland av plötsliga klangeruptioner, som dock aldrig tilläts rubba den underliggande ¾-delsrytmen.
Aristo Sham gav i andantesatsen i Skrjabins fjärde pianosonat prov på känsligt spel och ett delikat anslag, varefter han i den andra brände av ett typiskt skrjabinskt fyrverkeri av toner. Det halsbrytande pianoarrangemanget av Stravinskijs ”Petrusjka”-svit vållade inte Sham några som helst svårigheter men jag tycker dock för min del att denna musik, som spelad på piano ter sig en smula forcerad, gör sig bättre i sin ursprungliga orkesterdräkt.
Daumants Liepins’ bidrag var Rachmaninovs pianosonat no 2. Även han hade ett utsökt fint anslag och de långsamma satserna spelades eftertänksamt och känsligt. Det avslutande allegrot gestaltade han uttrycksfullt samtidigt som han demonstrerade sin fantastiska teknik. Denna enastående konsert kommer att stanna länge i minnet!