Överdådig flygelinvigning i Musikens hus

Det var också Tengstrand allen som inledde konserten på den nya flygeln med Niklas Bjarnehälls Me and my Steinway (!), ett romantiskt, lågmält och harmoni- kryddat stycke som närmast meditativ konsertstart. Officiell invigningsceremoni följde med ömsesidigt välförtjänta lovord och invigningsfanfar med Uppsala Kammarorkesters hjälp.
Det viktigaste av allt, prov på hur den stramt eleganta stora salens akustik egentligen är, fick vi så i nästa verk för både piano och orkester, W A Mozarts välkända Pianokonsert nr 21 C-dur. Från min lyssnarplats på balkongen visade sig klangen och ljudbalansen inom orkestern/mellan orkester och pianot vara alldeles utmärkt. Verket kom att få en närmast kammarmusikalisk tolkning, där den berömda mellansatsen utfördes med måttfullt lyrisk elegans och sista satsen drog förbi lika flyktigt och behagfullt som en vindfläkt.

Shan-shan Sun tog så över med att helt solo spela M Ravels Oiseaux tristes (ledsna fåglar) och F Liszts Ungersk rapsodi nr 2. Ravels äktfranska uttryckskynnes märkliga förening av klangglitter och lyrik förmedlade Sun inkännande. I Liszts upp- visningsfavorit bland pianister spelade hon med såväl fingervighet, kraft och sensuell frasering, även om spelet inte var helt felfritt.
Till andra konserthalvan fick vi faktiskt en smyginvigning av Steinwayflygel 2. Gästande pianist Esbjörn Svensson presenterade sig nämligen först ensam vid den nyinrullade flygeln utan lock med ett förmodligen eget stycke fyllt av ostinati och polyrytmik. Därefter vidtog en duell Tengstrand/Svensson, där konsertpianisten först på "sin" flygel skulle spela ett Chopinstycke i original varefter jazzpianisten improviserat skulle "kommentera". Inget förberett, detta var unik musik för ögonblicket; ett mycket spännande koncept. Det blev som man hade hoppats; skickliga framföranden av originalen omedelbart följda av "synpunkter" ur andra perspektiv. Som i andra stycket, Minutvalsen, där virtuosuppvisningen följdes av lika virtuos motivisk lek med ökad spännvidd och med smått "jazzy" inslag. Vilka skapande musiker båda två!

Per Tengstrand och Shan-shan Sun trakterade sedan på var sin flygel Franz Waxmans Kosackritt, ursprungligen för orkester, nu arrangerad för egentligen tre flyglar; på två flyglar nu en riktig "flygelritt". På något vis fick de fingrarna att räcka till i en briljant uppvisning av ett annars typiskt filmmusikstycke.
Konsertavslutningen med Ola Salos Linnéus Rex för orkester, kör och piano solo blev både en musikalisk höjdare men gav också innehållsmässigt frågetecken. Musiken innehöll motsatser: fritonalt/dur, spänning/avslappning, oro/lugn, svaghet/styrka, etc. Orkester, pianosolist Tengstrand och kören UAK fångade dessa uttryck mycket bra fram till det avslutande förlösande starka durackordet. Men de i sammanhanget oerhört viktiga körtexterna av Linné själv hördes inte! En mäktig final blev det i alla fall på en övermäktigt innehållsrik och lång invigningskonsert. Nu kan man i alla fall med spänning vänta på nya upplevelser i flera skräddarsydda konsertsalar i ändamålsenligt Musikens hus!

Överdådig flygelinvigning i Musikens hus

På tisdagskvällen invigdes en av Musikens hus två Steinway-flyglar, den som skänkts av Musikens hus Vänner. I musikaliskt centrum stod konsertpianist Per Tengstrand, som också valt ut flygeln, skriver Anders Bragsjö.