Ovationer för ung violinist

Det är tydligt att arrangörerna vill tala om att femårsjubilerande Östersjöfestivalen överlevt förlossningen. Kulturministern inviger, pressmaterialet är tjockt som Ikeakatalogen, de konstnärliga ledarna Valerij Gergiev och Esa-Pekka Salonen pratar miljöplaner för Östersjön på DN debatt. Annat var det för bara några år sedan, när Gergiev skickades med hatten till Marita Ulvskog och ingen visste om det skulle bli fler festivaler, trots pressens entusiasm över de världsartister som Stockholm plötsligt svämmade över av.

En tydlig förväntan i Berwaldhallens lobby skvallrar också om att publiken lärts upp till att längta till nästa Östersjöfestival. Applåderna för kelgrisen Valerij Gergiev - och för Salonen, som invigningstalade i jeans och t-tröja - är varma hälsningar till saknade vänner. Men en knapp timme senare hade Berwaldhallen fått en ny kelgris. Armeniske violinisten Sergej Chatjaturjan, 22 år gammal och en sparv bredvid den björnlike Gergiev, klappades in flera gånger och släpptes inte iväg förrän han givit sina tillbedjare en extra solosonat ur den virtuosa perioden kring förra sekelskiftet. Chatjaturjans spel är plågsamt intimt; naket, fritt från svulstighet men känslointensivt så man tror att han ska bryta ihop vilken sekund som helst. Intrycket förstärks av hans småsnyftande, nästan sjungande intill instrumentet, som Keith Jarrett när han blir som mest bergtagen.

Som förväntat med den inställningen blir den långsamma passacaglian kvällens mest minnesvärda passage. Över Marinskijteaterns breda men disciplinerade bjälklag får Chatjaturjan gråta ut sin stämma. Ändå finns här ljus och energi, och det blir aldrig yvigt eller patetiskt trots känslostormen. Återtagningen blir ett avlägset snyftande när urladdningen tömt den sista energin. Stilen är oerhört krävande men ger väldiga resultat. Parallellen till Gergiev är oundviklig: Mannen på pulten har ett sätt att mejsla ut varje fras med stort arbete, kasta sig över den melodiförande sektionen som en dansande satyr och krama ur den allt som finns. Om han vore 22 och fick en fiol i händerna skulle han antagligen vilja behandla den så här.

Mahlers femte symfoni, efter paus, är en sådan lavin av material att dirigenten ofta blir städgumma för att hålla ordning på stöket, och till och med repetitionsdemonen Gergiev hade fullt upp. Arrangörerna tryckte hårt på hur andra halvan pläglats av Mahlers förälskelse i blivande hustrun Alma, och Gergiev hade uppenbart fått några extra programblad. Adagiettot öppnades med den mest rosaskimrande sockervadd - och vill du få sådant att långsamt svälla ut på ett övertygande sätt är det Gergiev du ska ringa. Bleckblåset, framför allt hornen, hade en strålande kväll. Däremot tenderade stråkarna, inte minst celli, att bli transportkompani på ett sätt som inte liknar Gergiev och Marinskij: Disciplinerat, korrekt - men för lite Chatjaturjan. Marinskij har mer att ge när det gäller karaktären, det vet vi sedan gångna festivaler.

Ovationer för ung violinist

Äntligen stod Gergiev i predikstolen. Det märktes att den ryske stjärndirigenten och hans Östersjöfestival var efterlängtad i söndags. Men det var 22-årige violinisten Sergej Chatjaturjan som stal rampljuset i Berwaldhallen, skriver Anders Wennerstrand.