Många med mig följde med stor glädje Bo Sigvard Sundtröms framfart i tv-programmet ”Så mycket bättre”. Piteå-sonens tolkningar var genomgående välsvarvade små akustiska alster med hög känsloutsöndring. Med andra ord en soundpallet som inte helt överraskande för det mesta låg i tät anslutning till sitt husbands böjelse för lågtaktande jazzpoplåtar med latinamerikanska undertoner. Dock dröjde sig en illvillig tanke kvar om att Sundströms sångregister är aningen begränsat utanför den Bo Kasper:ska kontexten, där den i kontrast finslipats till lågmäld perfektion.
Dessa tvivel om orörlig dynamik som möjligen förekom bland nyfrälsta anhängare av gruppen som garanterat fanns på plats när turnéekipaget intog UKK under torsdagskvällen visade sig totalt grundlösa. Sjumannaorkestern hanterar sannerligen sin nuvarande kommersiella medvind på bästa sätt. Kataloghöjdpunkter under konsertens första halva som ”Svårt att säga nej”, ”Brev”, ”Undantag” och ”Människor som ingen vill se” framförs med sådan osviklig elegans att etiketten som ett av landets kompetentaste liveband, oavsett genre, fortsatt består.
I synnerhet det sistnämnda spåret är ett typexempel på hur Sundströms svårmodiga men samtidigt raka texter om efterlängtad kärlek och solidaritet ligger i sällsynt god synk med sin samtids bortslarvade ideal. Att Nationalteatern-covern ”Mr John Carlos” är den tolkning i afton som också drar ner mest applåder i Konserthusets fyllda bänkrader intygar känslan. Så här en dryg vecka efter att Kent genom ”La Belle epoque” på sitt (för en gångs skull) lättillgängligaste vis blottgjort sakernas tillstånd delar inte numera Sundström endast sina tajt åtsittande skinnbrallor med Jocke Berg. Utan likaså insikten om vilka tillknäppta rum även den enklaste av lyrik kan öppna.
Gruppens omfamnande jazztoner krymper sakta men säkert den stora salen till en intim lounge där oberäkneligt karismatiska Sundström mer än gärna delar några ord med sin publik. Det ska sägas att det förekommer ögonblick där den lånade New Orleans-kostymen spricker lite i sömmarna men det är inga utsvävningar som påverkar helhetsintrycket nämnvärt. Och trots att jag saknar fantastiska ”Dansa på min grav” ohyggligt så är givetvis allt förlåtet när ljuvligt långa trumpetintrot till ”Vi kommer aldrig att dö” överskuggar samtliga extranummer.