Ösig soulrock på Katalin
Southside Johnny & The Asbury Jukes bjöd på en diger låtlista och ösig soulrock, men kunde ha varierat tempot bättre, tycker Stefan Warnqvist.
Southside Johnny bjöd på en ösig festkväll i Uppsala.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det har gått över trettio år sedan New Jersey-bandet skivdebuterade, och även om karriären har gått både upp och ner sedan dess är deras publik med rätta entusiastisk och lojal. Gruppens signum har alltid varit energisk musik med influenser från femtiotalsrock, storstadsblues och tidig sextiotalssoul, och de har rykte om sig att vara ett exceptionellt liveband. Med den närmare två och en halv timme långa spelningen på Katalin gav de fansen valuta för pengarna.
Tillsammans med sina åtta medmusiker bjöd sångaren Johnny Lyon på fullt ös redan i öppningslåten Nothing but a heartache. Hans raspiga röst var i god form och med hjälp av klinkande piano, lagom brötig elgitarr och de fyra blåsarnas intensiva inlevelse slog han an tonen för kvällen.
Låtarna hämtades från hela den digra diskografin. Att många är skrivna av Bruce Springsteen och/eller Little Steven är välkänt, men även den som eventuellt inte kände till det kunde tydligt höra deras prägel i musiken. Inte minst klassiker som Love on the wrong side of town, The fever och den avslutande Hearts of stone framhävde både upphovsmännens bättre sidor och Southside Johnnys odiskutabla styrka som sångare.
Bland de många låtarna fanns också Animalshitten "We gotta get out of this place", Sam Cookes "Havin a party" och Beach Boys "Surfin USA". Även om Lyon och hans mannar gjorde felfria versioner av sextiotalsklassikerna så tillförde de dock ingenting nytt. Med få undantag var det fullt ös och rock'n'roll för hela slanten, men en hel spelning i så likartat tempo blev till slut lite för odynamiskt. Några fler ballader insprängda här och där hade definitivt varit ett lyft.