Orubbligt självsäker och kraftfull
En artist full av självsäkerhet, charm och glöd. Men kylan biter lite i kinderna när Rachelle van Zanten drar ned på tempot, tycker Jonas Kihlander.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det tråkiga först: hon har inget band med sig. Och hon plockar upp sliden allt för sällan.
Det roliga: i en tid då ljusskygga singer-songwriters kan få förlamande rampfeber om någon ställer ned sin tekopp för hårt i bordet är det en fröjd att se och höra orubbligt självsäkra, men charmigt distanserade artister som Rachelle van Zanten. Även när ölsorlet börjar klättra på decibelstegen övervinner hon distraktionerna med en naturlig kraftfullhet och läckert slidespel.
Däremot har hon inte alltid den mest uttrycksfulla rösten, när tonläget är lågt och ballader om hur kallt det kan vara i Alberta (i en låt som såklart heter January) och i väl vördnadsfulla Cashtolkningar är den närmast anonym.
För, som hon själv säger, det var i Edmonton, när hon upptäckte rockmusiken, och sedermera slidegitarristen Lester Quitzau, som den sista pusselbiten föll på plats (hur den nu passade ihop med en uppväxtdiet som bestod av bluegrass och country).
På Hijazz faller bitarna dock lite långt ifrån varandra ibland. Men den fjärde kajan hänger verkligen knäveck i taket när hon i slutet av andra setet (ett set hade kanske varit bäst) återigen tar upp sin sunburst-flammiga gitarr som hon spelar slide på och ger Led Zeppelins In my time of dying en svidande omgång.
Men förmodligen är den bästa van Zanten-spelningen sparad till april, då det sägs att hon återvänder till Uppsala för en spelning med full sättning i ryggen. Bör då inte missas.
Rachelle van Zanten
Bistro Hijazz, fredag
Bistro Hijazz, fredag