Sacred Music Festival är ett musikaliskt evenemang som är litet löst i konturerna. Om man inte hade vetat om att torsdagens konsert inledde årets festival skulle man nog inte gissat det. Konsertens tema ”Från mörker till ljus” antydde en andlig dimension men hade begränsad täckning i musiken. Publiken var emellertid mycket nöjd med den fina musik som vi fick höra och lämnade konserthuset på påtagligt gott humör.
Kvällens dirigent, Stefan Klingele, var en fröjd att se i aktion. Han var alltid ”på” och med precis slagteknik och fint sinne för den klangliga balansen ledde han orkestern till höga höjder med många fina individuella insatser.
Det enda sakrala inslaget var den armenisk-amerikanske tonsättaren Alan Hovhannes’ Prayer of Saint Gregory. Det är ett kort men mycket vackert stycke där en solotrumpet, förnämligt spelad av orkesterns egen Paul Hägglöf, reciterar bönen i gregoriansk stil, medan orkestern ger en kontrasterande men ändå harmonisk klanglig bakgrund.
Brittens tonsättning av några av dikterna i Rimbauds långa cykel Les Illuminations är ett ungdomsverk; kanske fängslades han av den likaså unge Rimbauds upptäckter av språkets fantastiska möjligheter och hans ordnande av disparata begrepp till någonting helt nytt. Säkert delade han poetens upproriska vilja att protestera mot samtida samhällsyttringar (musiken skrevs 1939, andra världskriget skulle snart bryta ut). Britten upprepar flera gånger en rad som bara förekommer en gång i dikten: ”Jag ensam äger nyckeln till detta vilda nyckelspel”.
Det tycks honom som om endast han förstår det som händer. Hans tonsättning är i alla händelser kongenial med texten. Elisabeth Meyer sjöng det utmanande svåra sopransolot alldeles utmärkt. Hennes flexibla röst skiftade med texternas ständigt växlande bilder och gestaltade dem med omedelbar närvaro och inlevelse. Även stråkarnas stämledare svarade för flera fina soloinsatser.
Beethovens fjärde symfoni väger litet lättare än t ex trean (Eroica) och femman. Jag tycker man hör hur den store kompositören sökande experimenterar med den stela wienklassiska formen. Inledningen med ett adagio i moll som abrupt övergår i ett allegro i dur är litet udda. Scherzot (som ännu inte börjat kallas så) är ett brott med traditionen att låta en menuett utgöra tredje satsen. Men det är rolig musik. Det bästa i symfonin är nog den långa andrasatsen, behagfullt framförd med flera fina insatser av olika musiker, särskilt gillade jag Kristina Eriksson, flöjt och Lena Jonhäll, klarinett.