Kammarmusikföreningen välkomnade på måndagskvällen två bekanta artister, Philip Ljung, stipendiat 2008, och Bartosz Cajler som tidigare gästat tillsammans med Dahlkvist-kvartetten. Det var ett kärt återseende. Cajler har en fin om än någon gång litet tunn ton och Ljung har en virtuos teknik och ett fint anslag.
Programmet bestod övervägande av 1800-talsmusik och var en utmärkt illustration av att en violinsonat inte är en violinsonat utan en sonat för violin och piano. Alla stycken hade en pianostämma som var lika viktig och gavs lika stort utrymmer som violinen.
Öppningsnumret Beethovens sonat nr 7 i c-moll satte tonen för programmet. De båda musikerna tillvaratog i ett nästan organiskt samspel de dynamiska växlingar som särskilt den första och sista satsen innehåller. Intrycket bestod i Bacewicz’ sonat nr 4 som tolkades förnämligt.
Första satsen ofta dissonantisk men ändå melodisk, den andra ett spännande och spänningsfullt andante, så ett humoristiskt scherzo med en munter dialog mellan musikerna och till sist en synnerligen energisk final.
Brahms sonat nr 2 i A-Dur, den så kallade Thunsonaten, innehåller mycket örongodis och det lyriskt-romantiska framhävdes här, delvis på bekostnad av den dramatik som också finns i stycket.
Wieniawskis Legend, å andra sidan, fick ett nästan återhållet framförande, där passionen hölls under kontroll av en ganska taktfast pianostämma som inte tillät några utsvävningar ens i det befriande mellanpartiet.
Båda musikerna fick till sist briljera i Kreislers arrangemang av de Fallas Danse espagnole som gnistrade av glöd och virtuositet. Men det var förstås inte slut med det. Innan det var färdigt skulle extranumret Jules Massenets Meditation med Cajlers mjukt sjungande violin utlösa hänförda suckar hos publiken.