På torsdagskvällen intog Jack Vreeswijk Parksnäckans regnvåta scen tillsammans med gitarristen Love Tholin och det blev en kväll med ord och mycket visor. Konserten beskrevs innan med orden ”Det är Jack Vreeswijk vi har på scenen, inte Cornelis… men ibland tycker vi oss ändå höra den bekanta tonen i rösten?” Det var en smart strategi. Om jämförelserna ändå alltid kommer att finnas där – varför inte använda sig av dem, förekomma kritikerna?
För det kan inte vara helt lätt att vara musiker som Cornelis Vreeswijks son. Jämförelserna har Jack Vreeswijk levt med och så kommer det fortsätta. Han har själv sagt att ”om inte kritikerna jämför mig med honom så gör jag det själv”. Nej, det kan inte vara helt lätt att vara Cornelis son.
Tack och lov infriades aldrig farhågorna om att kvällen skulle ägas av Cornelis och att torsdagskvällens huvudperson verkligen var Jack Vreeswijk var det aldrig något snack om. Den lätta vägen att gå skulle varit en hitkavalkad. Visst finns likheterna där, inte minst i de humoristiska och fylligt berättande mellansnacken (som stundtals blev väl lättsamma i sammanhanget). Och visst handlade mycket om Vreeswijk den äldres liv men alltid genom den yngres ögon och med hans egen röst.
I två set framfördes tolkningar som valts ut utifrån kvällens artists egna preferenser. Därför fick vi till exempel höra ”Vaggvisa” (som skrämde slag på Jack som liten), ”Grimasch om morgonen” (som faktiskt skrevs som en kärleksvisa till Jacks mamma Ingalill Rehnberg) och ”Rosenblad, rosenblad” (den första låt sonen fick höra från demon till ”Poem, ballader och lite blues”). På så vis blev de ärvda visorna till hans egen berättelse.
Publikfrieri i form av allsång till de mest folkkära låtarna så som ”I natt jag drömde” och ”Jag hade en gång en båt” fanns där, men som undantag istället för regel. Stack ut gjorde istället den egna tonsättningen av ”Sorgen känner alla”, en dikt som hittades bland de få saker som lämnades kvar (och som inte var skulder) efter pappans bortgång 1987.
Det eminenta gitarrspelandet (en eloge till Love Tholin är på sin plats) och Jack Vreeswijks pålitliga röst bar kvällen på egna ben. Konserten i Parksnäckan blev därmed en välbehövlig påminnelse om att hyllningar och tolkningar inte behöver betyda att man sitter fast i det gamla. Tvärtom kan de gå hand i hand med något nytt.