Hela första konserthalvan ägnades åt delar ur hans opera Werther (1892), byggd på Goethes första, delvis självbiografiska roman. En olycklig kärlekshistoria med tragiskt slut inramade musik som uttryckte passion, förnekande och förtvivlan, lysande uttryckt av såväl orkestern som de båda vokala älskande/antagonisterna.
Andra konserthalvan blev en kavalkad över operamusikens ”greatest hits”. Katarina Giotas´ stora röstregister och talande mim- och kroppsspråk firade triumfer, bl.a. i den berömda Haba- neran ur Carmen. Ivan Magri fick visa upp såväl vokala som mimiska överdåd (det senare bl.a i kostlig ”duell” med nästan-namne Mägi) i arior ur La bohème (Puccini) och Rigoletto (Verdi), i samtliga falla med äkta italiensk operatenors formidabla höjdregister (jubel såväl på La Scala som Konserthuset i Uppsala!).
Orkestern gjorde förstås även här separata inslag, först med ett rubaterat elegant framförande av Donizettis annars mycket konventionella operauvertyr. Orkestral höjdpunkt återigen med Massenet, denna gång med mellanspelet Meditation ur operan Thaïs, en instrumental kändis om någon i sin stillsamma skönhet. Konsertmästare Klara Hellgren, violin, tillsammans med Gabriela Thür, harpa, kom att bilda underskönt klingande huvudlinje, understödda eller i växelspel med orkestern. Konsertens höjdpunkt?
Publik i extas krävde med stående ovationer extranummer; alltså fick man det. Först ännu mer mezzo och Carmen med Seguidillan. Olé! Därefter ny tenor/dirigent- ”batalj” med O sole mio, sjungen i bästa Pavarotti-stil. Ännu ett Olé! för en härlig kväll.