Opera och operett har onekligen vissa musikaliska/dramatiska likheter, så det var klokt av programmakarna att i onsdagens konsert ge dem varsin halvlek. Första aktens operamusik gav bl.a. orkestern möjlighet att tre gånger ensamma framföra ouvertyrer av operagiganten Verdi. Alla tre ouvertyrerna var av ”rapsodi”-karaktär, med glimtar av melodier ur den kommande operan. Mest imponerade det kongenialt blixtrande vitala framförandet av ouvertyren till operan Luisa Miller, rena uppvisningsstycket med snabbt och nyansrikt spel liksom eleganta soli från klarinett och oboe.
Vokalsolisterna framförde operaarior av såväl Catalani, Donizetti och - naturligtvis - Verdi. Med föredömlig orkesterbeledsagning sjöng de tekniskt bra, men med obe- fintlig scenisk aktion plus enformig nyansering. Men när man mot slutet av akten kom till en sopranaria och en duett ur Puccinis mästerverk La Bohème fick vi lyssna till all den innerlighet och översvallande känslouttryck som Puccinis musik både kräver och understöder med raffinerad orkesterklang. Skön samklang och sceniskt agerande därtill – första akten kunde knappt sluta bättre!
Andra aktens operettmusik gav både sångare och orkester chansen till spontanare och virtuosare utspel - och den chansen tog de. Klassikern Läderlappen av Johann Strauss d.y. fick vi höra två exempel ur: Ouvertyren som spelades lätt o luftigt med snygga konstpauser och tempodragningar. De överraskande styrkeutbrotten skadade inte heller. Sången Csardas utfördes/agerades i allt högre tempo med hög sopranton som klangfinal. Jubel! Franz Lehár har med sina operetter försett svensk schlager- marknad med flera toppnummer. Sångerna Du är min hela värld ur Leendets land, liksom Viljasången ur Den glada änkan är bara exempel på godbitar för tenor och sopran, föredömligt utnyttjade.
Mellanspelet Ballsirenen blev till ett riktigt potpurri med många taktarts- och tempo- växlingar. Knepigt att spela, men fint genomförd ”må-bra”-musik. Tenoren utförde en trovärdig insats som lätt salongsberusad lebemann i klassikern Då går jag till Maxim (ännu en ”schlager”). Naturligtvis måsta allt avslutas med en kärleks- duett, fast nu med dans till också.
En romantisk och riktig final på ordinarie konsert var det. Men varför inte taga en riktigt snabb tretaktsduett som extranummer? Så skall en vals dras.