Under Stefan Johanssons kunniga och insiktsfulla ledning guidades fredagskvällens talrika publik genom en de mest originella och spännande konserter jag upplevt i Konserthuset. Två tonsättare, Richard Wagner och György Ligeti, åtskilda med c:a 100 år, fick demonstrera spetsen av musikaliskt nyskapande från sina respektive tider. En omskapande syntes blev det!
Wagners operamusik upplever man ofta som ganska svulstig, men man fick tänka om när man hörde hans förspel till operan Lohengrin (1848). Det är en stor bågform med oerhört skir inledning, stark kulmen i mitten och återgång till skirt slut, allt laddat med Wagners första försök med ledmotiv. Mycket känsligt och dynamiskt välbalanserat framförande.
Utan förvarning övergick man direkt ? attacca ? till den gigantiska, men svaga, blåsarkluster som inleder Ligetis Atmosphères (1961). Ligeti avstår i detta stycke helt från melodik och rytm, enbart klangfärger, som ofta påminner om elektronisk musik, leker han med i ett myller av stämmor. En del repliker, som t.ex. en stor ?fuga?, uppfattas inte men är nödvändiga för verkets helhet. Alla dessa vandrande klangfärger bildar ?talande sfärer? som kontrast mot Wagners ?sfärernas harmoni?. Enastående finsmakat framförande.
När Wagner komponerade sitt ?festspel för scenen med tre dagar och en förafton? ? vad vi nu kallar Nibe- lungens ring, eller Ringen helt kort ? finslipade han sin ledmotivteknik till den grad att orkestern ?berätta- de? lika mycket som sångarna. Ibland kunde orkestern visa på vad rollfiguren egentligen tänkte under en replik ? det stora undermedvetna. Dirigenten och violinisten Lorin Maazel tog fasta på det när han arran- gerade en storslagen orkestersvit ur alla fyra operorna, en svit med titeln Ringen utan ord.
I över en timme bombarderades vi med bevis på Wagners suveräna orkesterhantering, allt i kronologisk operaordning. En mycket skickligt genomförd musikalisk sammanfattning med ett otal ledmotiv om saker, personer och sinnestillstånd, allt som en lång orgiastisk uppbyggnad till den slutliga undergången.
Jag vet mig aldrig ha blivit utsatt för så många skilda klanger och ljud och en sådan decibelanstormning i Konserthuset. Trots Wagnermusikens apokalyptiska slut med ? kanske ? hopp om en kommande ny och bättre tid, bildade detta utsökta framförande kulmen på en enastående väl koncipierad och genomförd konsert.