Det var upplagt för en rungande comeback i höstas. Jenny Wilson hade friskförklarats från cancern och gjort sitt klart starkaste album hittills. Det blev det väl också, åtminstone kritik- och utmärkelsemässigt. Unisont hyllande recensioner och tre Grammisar. Försäljnings- och publikmässigt har det gått trögare. Det är okej med folk på Konserthuset, men utifrån hur mycket mediauppmärksamhet hon fått är en inte fullsatt Sal B lite i underkant.
För att gå hem i bredare lager av allmänhetens medvetande skulle hon behöva bli en mer lättplacerad och mindre obekväm artist och det vore en stor synd. De som kommit till Konserthuset i Uppsala den här kvällen fick se en artist som passar perfekt in i den omöjliga rollen. Agitatorn, svåra konstnären, kompromisslösa artisten och den frustrerade medborgaren som vägrar acceptera sakernas tillstånd.
Nyligen startade Wilson The Fax Project där besökare kan skicka fax som går till Vita Huset och andra politiska maktsäten runt om i världen. Att det är just en fax rimmar bra med konsertens explosion av 80-talsinfluenser, där allt från postpunk till hiphop ryms och Ted Åströms Olyckan krockar med ”Flykten från New York”-estetik. Med en blinkande ljusrörstriangel som fond, en sprayad skinnjacka och ett avigt kroppsspråk är devisen ”Demand the impossible!” närvarande varje sekund, liksom känslan ”det går inte att förändra världen ensam, men fan att jag ska försöka ändå.”
Skulle tillräckligt många tänka så vore det ju också möjligt. Och när man är på en Jenny Wilson-konsert känns det fullt rimligt i alla sin orimlighet. Det var PJ Harvey som fick Jenny Wilson att satsa på musiken istället för författarskapet. Även Patti Smith är en given referens. Man kan känna igen det ilskna mässandet från henne. Hos Wilson är det mer svävande, men inte mindre energiskt. En annan likhet artisterna emellan är förmågan att vända det övermäktiga och omöjliga till något positivt. En språngbräda som leder till viktiga inspelningar, starka konsertupplevelser och konstprojekt som gör världen till en lite bättre plats att leva i.