Ojämt med Anglo-Swedish Quintet

Förhandlingarna inleds med Summertime i en angenämt aggressiv tappning och följs direkt därefter av Wayne Shorters trixiga Marie Antoinette. Någon skulle ungefär där kunna yrka på att trumslagarens avslappnade förhållningssätt till en given takt var uppfriskande. Denne någon skulle för den skull inte ha rätt. Tvärtom lyckas den brittiske veteranen Spike Wells trumma sönder stämningen på hart när varenda låt under kvällen. Inte för att han saknar vare sig teknik, takt eller känsla, utan mer för att han inte verkar nämnvärt bekymrad över att han blott i undantagsfall får dessa tre saker att överensstämma med vad de övriga på scenen gör. Wells kör så att säga sitt eget race.

Problemet gäller i viss mån bandet som helhet. Här bjuds på flera fina solon, men som grupp drar alla åt olika håll. Roland Keijsers saxofon och Kjell Berglunds trumpet vill till exempel aldrig låsa fast vid varandra, och pianisten Terry Seabrook är så anonym att han försvinner bland skuggorna på scenen. Tug of war och Teddy Edwards Sunset eyes är två utomordentligt välberättade hardbop-historier, men i övrigt är det mesta förglömligt, inte minst då balladen Strandsatt och Freddie Hubbards Happy times som görs i en osedvanligt moloken version.

Det som räddar kvällen från att bli ett rejält bottennapp är basisten Peter Janssons kloka solopartier samt Keijsers fullkomligt bländande flöjtspel. Den sistnämndes insatser på Sunset eyes och Kenny Dorhams Lotus blossom är konsertens stora behållning.

Ojämt med Anglo-Swedish Quintet

Douglas Norström hörde en ojämn konsert där helheten inte riktigt höll. Multiinstrumentalisten Roland Keijser har hörts i många sammanhang här i Uppsala, men sällan i en utpräglad bebopmiljö. Detta rådde han bot på under onsdagskvällen.