Ojämnt men stundtals lysande

Med albumet Raising sand gjorde den från början osannolika duon Alison Krauss och den forne Led Zeppelinsångaren, tillika Polarpristagaren, Robert Plant ett mycket bra album. Mötet i rotmusiken passade dem tydligen precis där de kom från var sitt musikaliskt håll.

Låtarna samlade de ihop från de mest skilda håll. Bland kompositörerna fanns så disparata namn som Tom Waits, Townes Van Zandt, Everly Brothers, Sam Phillips, Gene Clarke och flera andra. Krauss & Plant lyckades ge alla dessa låtar en sammanhållen dräkt som blev parets egen.
På scenen fortsatte de likadant. En stor del av sångerna från albumet framfördes plus några mer eller mindre oväntade instick av annat, bland Led Zeppelins Bron-y-aur stomp och Fairport Conventions Matty grooves.

Bakom sig hade de ett högst kompetent band som leddes av T-Bone Burnett som också producerade Raising sand. Han fick som en generositet framföra två egna låtar. Mest tänkte jag på att den ovanligt långe mannen i sina svarta kläder såg ut som en begravningsentreprenör i western-serien Deadwood.
Konsertens höjdpunkter var låtar som Sister Rosetta goes before us, Please read the letter och Killing the blues. Då hade man kunnat lyssna hur länge som helst. Där blandades deras röster på bästa sätt och det verkade som om att låtarna betyder något extra för dem. Både Krauss och Plant gjord egna soloinsatser även om det var som bäst när de sjöng ihop.

Emellanåt grötade bandet ihop musiken så den stod och stampade utan att komma någonstans. Där verkade det orepeterat och odisciplinerat.
Annars verkade de trivas i varandras sällskap och hela andan på scenen var positiv och gemytlig. Lite för mycket kanske för det var inte så ofta som sången fick den där extra nivån som sticker igenom och berör på allvar. Alison Krauss särskilt verkade lite blyg och bjöd inte tillräckligt på sig själv. Plant var betydligt mer avslappnad och skämtade lite mellan låtarna.

Publiken fick dock bra valuta för biljettpengarna då det var en ganska lång konsert. Efter tre extranummer fick man dock lämna Hovets trånga stolsrader där det är en skymf att betala så stora biljettpengar för ett utrymme som är lika trångt som på ett billigt charterplan. Living the blues.

Ojämnt men stundtals lysande

Paret som gjorde en av förra årets bästa album, Alison Krauss & Robert Plant, bjöd på en lång, ojämn och stundtals lysande konsert i Stockholm tycker Björn G Stenberg.