På pappret är Kalle Moraeus, Lasse Kronér, Abalone Dots och Johan Granströms orkester en udda kombination. Men också en som just därför kan bjuda på oväntade musikaliska krockar. På torsdagskvällen nådde deras turné Uppsala och det var närmast utsålt i Konserthuset. En blandning av ”stor komik, revy, spännande musik i en resa från folkmusik till rock” var utlovat och med tanke på de medverkandes odiskutabla mångsidighet och musikalitetförväntningarna var höga.
När de redan i konsertens början körde Underbart, Moraeus succélåt från Melodifestivalen, istället för att spara den till ett bejublat extranummer, höjdes förväntningarna ytterligare. Om man bränner av en sådan hit så tidigt måste man ju ha många fler äss i rockärmen.
Föreställningen blev dock en ojämn upplevelse. Under första halvan blev det ett par polskor, några lagom snälla Lasse Kronér-sånger, melankoliska countryrockdoftande Abalone Dots-låtar, ett krystat humorinslag med Moraeus som prinsessa i rosa klänning och dito struthatt och Kronér som medeltida prins i gröna narrkläder, ett solonummer av bandet och förstås ett obligatoriskt medley. Föreställningen spretade åt alla möjliga håll och den riktiga glöden saknades.
Efter pausen höjdes den musikaliska nivån avsevärt. Lasse Kronér gjorde en finstämd tolkning av Christina Kjellssons låt Cirkus och tillägnade den en bortgången nära vän, vilket blev en av kvällens höjdpunkter. Abalone Dots imponerade i varje låt de gjorde i andra set, men alldeles särskilt genom sin lyckade tolkning av Dan Anderssons dikt Du liv och en briljant version av Melodifestivalhiten På väg.
Humorinslagen däremot blev en minst sagt blandad kompott. Några gånger var den träffsäker men alltför ofta fick den en fadd smak av unken grabbighet, som vore Kronér och Moraeus bara klämkäcka lekledare i andra klassens buskisar. Humorinslagen fick överlag för stort utrymme och musiken hamnade lite i skymundan.
Men när konserten avslutades med ett sagolikt vackert solonummer av Moraeus, med diskret ackompanjemang av orkesterpianisten, blev det en påminnelse om vilken enastående musiker han är. Och hur bra föreställningen hade kunnat vara om det varit mer musik och mindre humor.