Ofräscht Diggiloo

SHOW. Scenen i årets Diggiloo är hemtrevligt inredd med soffor där artisterna sitter när de inte sjunger. Det är ett smart drag som skapar en behaglig närhet till publiken. Orkestern är proffsig och ljudet tydligt. Dessvärre bjuds det på få nummer som håller högre klass än hyfsade karaoke- eller coverframträdanden.

Lasse Holm springer runt som en koffeinhög François Bronett och frågar om publiken mår bra. Under några korta minuter mår jag bra. Linda Bengtzings versioner av Alannah Myles-klassikern Black Velvet och Vaya Con Dios' Nah Neh Nah, Måns Zelmerlöws känsliga framförande av Gilbert Bécauds Et maintenant, Nanne Grönvalls pampiga Håll om mig och den oslipade diamanten Molly Sandéns Amanda Jenssen-imitation av Cohens Halleluja är kvällens musikaliska godbitar. Bäst är duon Stefan & Kim som är två entertainers av internationell rang. Deras hysteriskt roliga cowboyspex är showens riktiga pärla. Annars är det ont om god underhållning.

Årets upplaga av Diggiloo innehåller många exempel på den svenska underhållningsscenens klassiska problembarn: Thomas Petersons pubertala buskishumor som tyvärr aldrig når högre upp än kroppens nedre regioner, den minst sagt banala fyllemusikgenren som utgörs av bland annat Bengtzings fruktansvärda Jag ljuger så bra, den obligatoriska allsången, behovet av att blanda in publiken i löjliga lekar och charader och, slutligen, kategorin onödiga låtar som jag inte riktigt förstår syftet med, såsom Fyra Bugg och en Cocacola och Kär och galen, bägge signerade Lotta Engberg.

Diggiloo verkar lida av dåligt självförtroende. Hela tiden känns det som om man har försökt skapa en budgetvariant av Rhapsody in rock. Ibland blir det pinsamt tydligt, som i Zelmerlöws och Sandéns bleka Come What May, Moulin Rouge-låten som även Peter Johansson och Sofia Källgren framför på Rhapsody, eller Zelmerlövs version av Hero, en bagatell som inte ens Perelli själv lyckas ro hem.

Lasse Holm försöker vara som Robert Wells. Han försöker elda i gång publiken, han försöker sjunga och han försöker spela. Allt stannar dock vid hopplösa försök. Holm har många hits i bagaget, men det är svårt att leva på Diggiloo Diggiley och Främling ett helt liv. Sorgligt nog känns Holm mest som en föredetting. När Lotta Engberg kommer ut i 40-talsuniform och krystar fram en jobbigt käck Swing it, magistern är saken klar. Årets Diggiloo är en ovanligt ofräsch akt som behöver en extreme makeover om den ska kunna konkurrera med storebrodern Rhapsody.

Ofräscht Diggiloo

Årets Diggiloo är en ovanligt ofräsch akt som behöver en extreme makeover, skriver Hanif Sabzevari.