Orphei Drängars vårkonsert var en gång körens skyltfönster mot publiken, en årligen återkommande uppvisning av det bästa kören förmådde inom traditionell svensk viskonst, moderna svenska och utländska körverk och med vårsånger som en självklar grundbult.
Under årens lopp har vårkonserten klämts mellan turnéer i öst och väst, punktsatsningar på stora verk och en allt populärare Caprice. Den har ibland liknat en hittegodsexpedition, en plats för överblivet blandat körgods, låt vara alltid snyggt presenterat; den utsökta fraseringen, den tydliga diktionen och den sköna klangen har utmärkt OD alltsedan Eric Ericsson fick hand om kören och hans efterträdare har förvaltat arvet väl.
I år återgav OD vårkonserten, som i år leddes av Folke Alin, dess traditionella tyngd och representativitet.
Programmet var en fin avvägning mellan gammalt och nytt, lättlyssnat och mera krävande material. Flera gamla godingar skänkte en återseendets glädje. Aftenstämning av Carl Nielsen var underbart fin och de sjungande aporna i Khao Yai har jag aldrig hört framföras bättre. OD har sjungit Five ways to kill a man av Bob Chilcott förut men den gör alltid stort intryck. Vårsånger förekom glädjande nog både i början och i slutet av konserten.
De nya inslagen var spännande, till exempel Tarantella av Elliott Carter till text av Ovidius, en lössläppt atonal vårsång där det klassiska versmåttet bankats ut till rytmisk 3/8-takt, eller Leelo av Mart Saar, en mäktig, gripande frihetssång. Evoe! en dionysisk glädjesång av Jukka Linkola med dubbelpianokomp var en utmaning med ideliga taktbyten. Ett par insatser var oprecisa men när verket återkommer sitter de säkert perfekt. De duktiga ackompanjerande pianisterna Inese Klotina och Michael Engström var otroligt samstämda.
Körens gäst var denna gång den enastående mezzosopranen Katija Dragojevic. Tillsammans med kören sjöng hon Schuberts Ständchen och Troget och milt av Lidholm, återhållet men ändå intensivt.
Ensam framförde hon Berlioz’ Zaïde med spansk esprit och Var det en dröm? av Sibelius Romantiskt stormig musik men ändå just så lågmält presenterad som den undrande texten påbjuder. En suverän tolkning.
Som extranummer sjöng Katija Dragojevic folkvisan Såsom stjärnan uppå himmelen med djup inlevelse, och kören avslutade med La Cucaracha i Robert Sunds svängiga och spirituella arrangemang.
Torgny Segerstedts stipendium tilldelades Allmänna sångens ledare Maria Goundorina.