OD har i år på grund av universitetsaulans ombyggnad emigrerat till den nya IFU-hallen där annars basketboll och innebandy håller till. Oroa er inte, kultursnobbar och OD-fans, man kan ha körsång och scenshow där också. Det går till och med mycket bra; akustiken i hallen var god, ljudet blev aldrig grötigt och alla stämmor kunde urskiljas. Sedan publiken väl vandrat genom byggnadens labyrinter och funnit sina platser satt och såg alla mycket bra – inga pelare! Kanske dröjer det länge innan kören återvänder till aulan…
Det var roligt att konstatera att årets Caprice innehöll mer musik än på länge. Det blev en riktig fest med mycket show, sång och dans. Sedan kören väl lyckats framsjunga sin signatur (vilket tog ett tag, eftersom en del av den gått fel och befann sig på ICA Maxi), stod Karl Dyall och Rennie Mirro på scenen och dansade och sjöng Once in My Lifetime. Deras interfolierade berättelser om hur de kom att växa upp som svenskar var en fascinerande påminnelse om att vårt land har invandringen att tacka för mycket. Kören repriserade sin fullträff från vårkonserten, Gagòt av Sydney Guillaume, och sjöng den lika svängigt och bra som då, innan den tredje gästen uppenbarade sig: Jeanette Köhn som sagolikt vackert sjöng Purcells Music for a While i Robert Sunds utsökta arrangemang.
OD var denna kväll huvudsakligen en rätt exklusiv doakör till gästerna som bjöd på en högklassig show med massor av sång, dans och upptåg på den stora scenen. Karl Dyalls hemliga dröm att få sjunga SweDanes repertoar uppfylldes genom tillmötesgående från de båda andra gästerna och Jeanette Köhn visade i några av den klassiska trions hits både sitt stora röstomfång och sin dansanta förmåga.
Trio X fick fritt spelrum i Swedish Dance Routine innan Mirro gav en maffig version av Nature Boy som gick över i delfinal med hela ensemblen i ett David Bowie-potpourri.
Kören inledde andra avdelningen med Kuidas elaksid av Ester Mägi, ett tankfullt stycke där alla stämmor utmärkte sig. Dyall och Mirro drog den klassiska Cab Calloway-hiten Minnie the Moocher och publiken var med på noterna i refrängen. Ännu en gammal OD-bekant, Milhauds Psalm 122, sjöngs vackert och uttrycksfullt. Sedan tog gästartisterna tillbaka showen och levererade ett lustfyllt och dansant potpourri på amerikanska musikalhits med kören passande utstyrd i glittrande hattar eller västar och med en kompande korist på ukulele. En mycket publiktillvänd Caprice!