Ibland kan jag ha lite svårt att förstå vad Krunegård vill säga med sin musik, vad han egentligen representerar. Under tisdagskvällens konsert förstår jag dock att småstadsångest och en viss hatkärlek till sin hemstad är en erfarenhet som Krunegård delar med sina fans. Detta blir tydlig i de stunder då publiken sluter upp i en nästan osannolikt homofon allsång.
I flera av sina låttexter sjunger Krunegård om ett ambivalent förhållningssätt till platsen där man växte upp. Ett exempel är ”Trointeduärnåt City” från senaste albumet (en av kvällens starkaste låtar). Särskilt intressant är hur detta manifesteras när han framför sina lugnare låtar, och en smörig sentimentalitet oblygt tillåts bre ut sig – utan att det för den sakens skull blir lökigt. Att småstaden i högsta grad är närvarande blir tydligt då Krunegård presenterar sina musiker med både namn och hemort.
Krunegård och hans band balanserar fint mellan ungdomlig iver och rutinerad självsäkerhet. Musiken låter faktiskt renare och mer polerad live än vad den gör inspelad. Intrycket förstärks av att ljudbilden initialt dränks i oceaniskt långa efterklanger, vilket stundtals gör det svårt att urskilja vissa detaljer. Lyckligtvis får ljudteknikern successivt bukt med problemet, och fram träder ett sammansvetsat och närvarande band. Med en klar och distinkt sångstämma och ett läckert gitarrspel lyckas Sara Wilson fånga uppmärksamheten lite extra. När duetten ”O A O A E, vi förlorade” framförs är Miriam Bryants frånvaro inget problem – det kunde lika gärna fått vara Wilson som sjungit originalet.