Weeping Willows har fått stå tillbaka de senaste åren medan medlemmarna ägnat sig åt diverse sidoprojekt men nu vevar de sakta igång igen med spelningar. Ett av stoppen under sommarturnén är Katalin. ”Äntligen!” ropar någon i publiken innan första låten hunnit börja och det märks att bandet håller med. Sångaren Magnus Carlson är på ett strålande humör, avslappnad och skojfrisk, och han berättar flera gånger hur mycket de gillar Katalin.
Några års vila verkar ha gjort dem gott. Carlson säger, halvt på skämt, halvt på allvar, att de ”lovar på heder och samvete att inte spela en enda ny låt”. Trots att bandet planerar att spela in ett nytt album i höst så håller de sig till löftet och fokuserar på gamla låtar och covers av välkända hits. Ändå lyser spelglädjen och hungern igenom. Eftersom de började sin karriär som ett uppskattat coverband en gång i tiden (med bland annat Johnny Cash och Hank Williams på repertoaren) så drar de sig heller inte för att göra covers på låtar som det redan gjorts covers på lite väl många gånger. Pale blue eyes kläs i en elgitarrjammig och bastung kostym, förmodligen den bästa svenska versionen sedan Hederos och Hellberg kved sig igenom den för tiotalet år sedan. Och vem vågar väl närma sig Wicked games på nästa karaokekväll efter att ha hört Magnus Carlson vända ut och in på hjärtat i varje ton av den?
Många band tröttnar på sina äldre alster medan publiken aldrig verkar göra detsamma. Men även i favoriterna från debutskivan ger Weeping Willows allt. Efter en gråtmild Blue and alone som tar andan ur en, vill man helst be om en paus för att kunna smälta den innan nästa låt börjar. Allt handlar dock inte om nostalgi för de sextiotalsvurmande stockholmarna. Nyare verk som Touch me och Grains of sand håller som vilka pophits som helst och den tyngd som återfunnits på några av deras senaste plattor backar nu upp hela spelningen. Överlag präglas konserten av en fin balans mellan tyngre tempo och intensiv beröring, med grunden i ömsint klaviaturspel, vispande trummor och känslofylld sång.
Efter några extranummer som gav publiken nästan allt de ville ha, avslutade de passande med Echo and the bunnymens Nothing lasts forever. Magnus Carlson tog de sista tonerna a cappella ensam på scenen och verkade njuta ut i det sista. Låt oss hoppas att den här nytändningen innebär ett aktivare Weeping Willows framöver.