Uppsala akademiska kammarkör inledde som vanligt det nya året med en konsert, glittrande av musikaliska pärlor. Tidigare år har det ofta varit en sammanhängande berättelse som utgjort stommen i konserten men i år var den en konfektask, full med örongodis utan kopplingar till något tema. Konserten hade dock ett centrum – den cirklade runt två fixstjärnor som höll den glödande het från början till slut: hovsångerskan Anne Sofie von Otter och skådespelaren och recitatören Stina Ekblad som båda framförde sina nummer med en suverän scennärvaro laddad med inlevelse och humor. von Otter har nått den ålder då de flesta operasångerskor drar sig tillbaka men hennes röst är, även om något förändrad, fortfarande fantastiskt vacker och spänstig.
Stina Ekblads reciterande var helt enkelt enastående. Hon hade valt dikter som fordrade en intensiv gestaltning för att komma till sin rätt och den presterade hon verkligen. Det var dödstyst i aulan medan hon deklamerade.
von Otters uppläsning av ett avsnoppande brev av Beethoven till en missnöjd beställare samt framförandet av tre av samme kompositörs ”25 skotska sånger” var suverän musikteater i det lilla formatet. Minspel, agerande och en god portion humor gjorde numret till en av konsertens höjdpunkter.
Drottningholms barockensemble var i god form med både egna nummer och som fin bakgrund till von Otter och kören. Schuberts Ständchen var en romantisk dröm. Ur samme tonsättares musik till ”Rosamunda” hörde vi bl a mellanaktsmusiken med dess välkända tema. Rondot ur Mozarts bekanta ”Serenata Notturno” innehöll ett puksolo som överträffade allt i den vägen som jag tidigare har hört i detta verk.
I andra avdelningen blev stämningen tysk. De båda kvinnliga artisterna kom in svartklädda i androgyn anstrykning och framförde tysk dikt och musik av upphovsmän från 30- och 40-talet. En Cabaret-känsla spred sig i aulan. Mot slutet blev det hejdlöst roligt när de båda ”väninnorna” blev oense (på tyska!) om vem som hade bättre rätt till dirigenten Parkman, som de kallade ”mein süsser Mann”. Parkman framstod som ett rov för stridiga känslor…
Lennart Simonsson framförde ”Pianoimprovisationer över tema från Beethovens symfoni nr 7” interfolierad med poesi av Inga-Britt Wik.
Kören lät alldeles utmärkt. Te Deum nr 2 i C-Dur av Haydn, slutkören ur ”Christus am Ölberge” av Beethoven och, till sist, delar av sista satsen av samme mans symfoni nr 9 blev fina minnen att ta med sig hem.