För sjätte gången ger Schönbrunn Slottsfilharmoniker sin nyårskonsert Uppsala, i den åttonde Skandinavienturné i ordningen. Denna gång har de med sig den finlandssvenska violinisten Linda Lampenius som gästsolist. Repertoaren är starkt inriktad på familjen Strauss wienervalser, med lite glimtar från bland andra Franz Lehár, C.M Zieher och Vittorio Monti.
Det är tydligt att dirigent Guido Mancusi är en sann älskare av den wienska valsmusiken. Han ledde orkestern med sådan precision att en knappnål inte hade kunnat passera. Med en mimik och ett kroppsspråk som lite påminde om Mr Bean kunde han både skämta med sin publik och hålla igång orkestern med okuvlig energi. I Facebook polka lät man en gammal skrivmaskin vara huvudinstrument.
Barytonen Sebastian Huppman lyckades inte övertyga hundraprocentigt rent sångmässigt. Hans röst lät mer som en ansträngd tenor och han förmådde inte att göra sig hörd över orkestern. Den andra sångsolisten, sopranen Julia Koci, var mer övertygande och gjorde ett guldframträdande med den lättsamma arian Schwipslied ur operetten Wiener Blut, men hördes knappt alls i överraskningsnumret Lippen schweigen. Linda Lampenius imponerade rent showmässigt i den virtuosa Csárdas då hon även duellerade med en flöjtist i orkestern (han vann, enligt min uppfattning).
Den wienska sällskapsdansen utgjorde en gång i tiden sinnebilden för den österrikiska aristokratins moraliska förfall. För en konsertpublik i ett kallt Uppsala i början på 2011 pyrde valserna snarare av innerlig glädje och vitalitet. Det här är inte musik för hjärnan, utan för hela kroppen. Därför var det med lite sorg i själen jag noterade att majoriteten av publiken är i övre medelåldern. Det är synd, för detta är en helgjuten familjeföreställning i den musikaliska euforins tecken.