Rent visuellt är Rebecka Törnqvist inte de yviga gesternas mästare. När hon hade spelning på Katalin på onsdagskvällen var enkelheten slående. Hon höll sig intill mikrofonen, dekoren var helt svart och scenbelysningen var ett stillsamt pärlband av cyanblått och orange.
Musikaliskt hände det desto mer. Med avstamp i sofistikerad jazzpop bjöd hon och hennes tre musiker på en nyansrik och mångfacetterad konsert. Likt ett musikaliskt kalejdoskop skiftade stämningslägena och känslorna i låtarna. I Something other från nya albumet Scorpions byggdes en lekfull barblueskänsla upp med hjälp av krocken mellan Per ”Texas” Johanssons saxofon och förinspelade ljudeffekter. Att nästa låt bjöd på en lite loj surfpoppsykedelia, med drömska soloinsatser av Johansson och gitarristen Johan Lindström, kändes både överraskande och helt naturligt.
Musikernas solon blev aldrig tråkiga uppvisningar i teknisk spelskicklighet, utan förstärkte och fördjupade de sinnesstämningar som texterna byggt upp. Särskilt lyckat blev det i den ödsliga Keeper of locks and keys, där mötet mellan Niklas Gabrielssons intensiva slagverksrytmer och Per ”Texas” Johanssons spröda sågspel skapade en spöklik ökenkänsla bakom Törnqvists sårbara sång.
Publikens respons under spelning var till en början artigt avvaktande, men blev allt varmare ju längre spelningen fortgick. Efter avslutande Jeremy, Jeremiah talade det förlösande jublet för sig själv. Den behagligt vaggviseaktiga Tremble my heart blev kvällens första extranummer och det lågmälda anslaget blev ett lysande komplement efter alla intensiva känslor som låtarna i ordinarie set hade förmedlat.
Belöningen blev en andra omgång extranummer. Det entusiastiska mottagandet tycktes nästan överraska Törnqvist och hennes musiker, men det var ingenting mindre än de förtjänade.