Medverkade gjorde stjärnsopranen Hillevi Martinpelto och den i operasammanhang välkända kören Con Voce. Publiken bjöds ett generöst program, mest Wagner och Verdi. Den ena operapärlan följde den andra med Hillevi Martinpelto som den stora stjärnan, men inte den enda solisten. Bakom allt fanns den oförtröttlige Conny Holmberg, nu återbördad till norduppland, som primus motor, dirigent och solist.
Kören Con voce består till stor del av operaskolade röster och har även några fasta solister bland sina medlemmar. Några av dem fick visa framfötterna: Andreas Berndt i Profezia ur Aida, Rosa-Maria Leonard och Conny Holmgren i första aktens duett mellan Macbeth och hans Lady och framför allt, Torbjörn Möller, dels i duett med Martinpelto i Elsas och Lohengrins duett ur tredje akten, dels solo i Gustav III:s entréaria ur Maskeradbalen. Möller är uppvuxen med att sjunga jazz, blues och rock och har bara nio års erfarenhet av opera. Hans alltigenom professionella prestation är desto mer imponerande.
Kören Con Voce har som sagt gedigen operaerfarenhet och när den drar på för fullt fyller den upp varje skrymsle i lokalen. Körklangen är magnifik, liksom intonationen. Få körer har motsvarande röstresurser. Operastyckena var alla förnämligt framförda. I några nummer verkade dock kören inte riktigt vilja ställa upp på dirigentens snabba tempi utan sackade en smula. De äldre sångerna av Monteverdi, Purcell och Gastoldi sjöngs vackert men med sina svåra melismer kändes de inte lika hemtama som operorna. Men detta är små anmärkningar.
Huvudpersonen själv, hovsångerskan Hillevi Martinpelto, var enastående. Vare sig hon var Elisabet i Tannhäuser, Leonora i Ödets makt, Elsa i Lohengrin, Desdemona i Otello eller Elisabet i Don Carlo var hennes röst klar, ljus och ungdomlig, gripande och full av inlevelse i rollfigurernas öden. Bäst av allt var kanske ändå sångerna Schmerzen och Träume ur Wagners Wesendonklieder där en känsligare och mindre monumental sida av Wagner framträder. Helt lysande!
Konserten avslutades med I denna ljuva sommartid i Anders Öhrwalls fina arrangemang. Det var inte opera men det rörde allas hjärtan.