Under första halvan av 70-talet radade den engelska gruppen Slade upp den hitsingeln efter den andra. Halvdussinet listettor i hemlandet talar sitt tydliga språk. Därefter dalade populariteten även om skivorna fortsatte att ges ut. I mitten av 80-talet kom tillbaka med två stora hits, My oh my och Run run away, och fick uppleva en ny popularitetsperiod.
När dagens upplaga av Slade spelade på Katalin på onsdagskvällen blev det en renodlad nostalgifest. Från gruppens ursprungliga sättning finns gitarristen Dave Hill och trummisen Don Powell fortfarande kvar, och båda har bibehållit sin entusiasm för musiken. Powell såg ut som ett saligt barn på julafton när han bankade loss på de gamla hitlåtarna, och Hill studsade runt scenen med närmast manisk energi. Precis som förr drog Hills klädsel – svart skjorta, silverglittrig väst och hatt med girlanger – blickarna till sig, och hans ösiga spelglädje smittade av sig på publiken som sjöng med i var och varannan låt.
Slades storhet ligger mycket i förmågan att skapa feststämning med sin musik. Låtarna blandar slamrig glamrock med fotbollsarenaskrål och fyllefolkmusik, och tack vare de allsångsvänliga refrängerna och den allestädes närvarande glimten i ögat blir Slade ett charmigt band med stort hjärta. De är inte de subtila och komplexa nyansernas mästare, och gör inga större avvikelser från sin beprövade formel, men det är också just det som är tjusningen med dem.
Den nuvarande gruppens dilemma är att ursprunglige sångaren Noddy Holder hoppade av för tjugotalet år sedan. Med honom försvann också mycket av den naturliga lekfullheten och, framför allt, en av rockvärldens mest unika sångröster. Hans ersättare Mal McNulty är aldrig ens i närheten av att fylla sin företrädares skor. Trots att han tar i så att han nästan spricker låter han mest som en gapig parodi på Holder och öset i gruppens musik känns därför rätt forcerat.
Summa summarum blev Slades spelning en ganska blandad upplevelse, men deras stora spelglädje lyste definitivt upp decembermörkret.