"I forgot about songs, I forgot about what they are to me. I forgot how they hold me, how they soothe me and carry me.”
Öppningsspåret både på Reginateatern och på albumet ”The Fox, The Hunter and Hello Saferide” säger mycket om Annika Norlin och de senaste åren i hennes liv. Hur hon glömt sångerna och deras betydelse men också hur hon hittade tillbaka till dem. Det är fem år sedan hon sist stod på scenen som Hello Saferide, det blev inte ens några spelningar i samband med höstens albumsläpp, och nu gör hon sju intima konserter runt om i Sverige.
– I kväll ska ni bete er som om ni vore på efterfest. Eller, ni kanske inte ska hasa runt på golvet med bar underkropp och pizza slice på knäna. Men ni får gärna sätta er ner när ni vill, sa hon med sitt norrländska lugn och händerna i fickorna.
Och precis som på en efterfest där värden letar längst inne i skafferiet och plockar fram något äckligt godis att bjuda på, skickade hon runt Riesen i publiken. Denna lilla detalj är så typisk för Annika Norlin och hennes låtskrivande. För även om hon kan skapa popmelodier som få är det texternas fantasi och detaljrikedom som frammanar magi. ”The crawler” handlar om en trång simbassäng där alla simmar i olika hastighet men ändå lyckas få det att fungera. Åtminstone tills crawlaren kommer och breder ut sig mitt i banan och tvingar alla andra att vika undan. Uppbyggnaden av sådana små scener, så fulla av både igenkänning och samhällskritik, är mästerlig. Särskilt snyggt blev det med kompet som pulserade likt kraftiga simtag.
Något som utmärker Annika Norlin är hennes kompromisslöshet. Hon hastade igenom sin ordsprängda lyrik med medvetet svengelska uttal och hade i princip samma tonläge genom hela konserten. För känslan fungerade det bra, men tekniskt var det värre. Ljudteknikern hade troligen fullt sjå med att få fram hennes röst i de ösiga låtarna. Tyvärr blev resultatet ibland att sången, och därmed också texterna, fick stå tillbaka.
Gott om norlinsk magi fick vi ändå, särskilt i nedskalade låtar som ”Arjeplog” och höjdpunkten ”Rocky”, som var en naken önskan om att starka män ska få gråta. Hon visade också att även de gamla hitlåtarna står sig och gjorde ”The quiz” och ”Long lost penpal” med lika gnistrande klarhet som någonsin. Hello Saferide fyller en lucka i svensk popmusik. Låt oss nu hoppas att hon är tillbaka för att stanna.