Närproducerad variation från Open Mind

På fredagskvällen spelade tre Uppsalaband på Katalin. UNT:s recensent gick nöjd från konserten, men tycker att vissa borde lita mer på sin musikaliska skicklighet.

In Deed bjöd på både stämsång och tamburinviftande.

In Deed bjöd på både stämsång och tamburinviftande.

Foto: Staffan Claesson

Konsert2018-11-17 11:26
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När antalet nördiga skivbutiker i Mälardalen snart kan räknas på två händer så fortsätter Open Mind Records källarlokal på S:t Larsgatan att vara en given samlingspunkt för musikälskare av alla slag. Dessutom drivs här ett litet skivbolag. De tre band som uppträdde på Katalin under fredagskvällen har alla en sak gemensamt: de har gett ut musik på Open Mind Records, som närmast är att betrakta som något av en institution i Uppsalas musikliv.

Kvällens färskaste band, Black Fur Sessions, öppnar föreställningen. Deras självbetitlade debutalbum kom tidigare i höstas – självsäkert levererad indierock med hög ambitionsnivå. På scen uppvisar de alla tänkbara rock ’n’ roll-attribut: yviga poser, skramliga gitarrer och bruten sång. Det är det uppenbart att bandet vill hävda sin konstnärliga integritet. Och här någonstans uppstår en dissonans. Man får lätt intrycket av att musikerna är alltför skickliga instrumentalister för att kunna övertyga publiken om sitt ruffiga sound. Bara en sådan sak som att gitarristen och sångaren Joel Swahn noggrant stämmer gitarren mellan varje låt skvallrar om att de egentligen är perfektionister – ingenting sker av en slump på scen. Kanske borde Black Fur Sessions bejaka sin skicklighet istället för att försöka leva upp till en självpåtagen rock ’n’ roll-image?

Indiepop-bandet In Deed tycks däremot inte skämmas för sina raffinerade och finsnickrade låtar. Det bjuds på stämsång, komplexa ackordväxlingar och en och annan taktförskjutning. Lägg därtill en härlig leva-i-nuet-optimism som i princip är helt frånvarande nutida popmusik (vart tog tamburinviftandet vägen?). Tyvärr ger gruppen initialt ett splittrat och lite ringrostigt intryck. Först i låten ”Pale Skin Neon Lights” börjar helheten växa samman.

Kvällen avrundas av Trummor & Orgel. Precis som namnet antyder använder sig gruppen av en högst sparsmakad instrumentation: ett Ludwig-trumset och en Hammond-orgel med tillhörande Leslie-kabinett. Ändå skulle man kunna hävda att bröderna Ljunggren har en tredje musiker på scen. Roland Space Echo är en ljudeffektmaskin så ikonisk och legendarisk att den nästan kan kallas ett instrument i sin egen rätt. Med van hand dirigerar organisten sin effektgivande vän Roland som följsamt bidrar till att ge de charmiga och medryckande retropop-låtarna en psykadelisk inramning. Trots den sunda konkurrens som råder mellan de lokala akterna fungerar Trummor & Orgels musik som en förenande kraft. När bröderna Ljunggren varit framme är det omöjligt att lämna lokalen utan ett leende på läpparna.