Något extra till kaffet?

Kammarmusikföreningens måndagsgäster i Alfvénsalen, Jakob Koranyi, cello och Peter Friis Johansson, piano, kallade sin konsert Carte och hade utformat programmet som en meny att välja musikrätter ur. Iklädda förkläde respektive kockmössa gav de aptitretande presentationer av de alternativ som gällde; publiken fick sedan rösta om vad man trodde skulle smaka bäst.

Som Primo (förrätt) valde publiken en Sonat G-dur för gamba och cembalo av J S Bach. Svår musik att utföra, både på de modernare instrumenten och i sin egentligt trestämmiga struktur med cellon och klaverstämmans högerhand som melodiföra- re, klaverets vänsterhand som bas. De båda musikerna hittade bra stämbalans och gestaltade utmärkt såväl långsamt sångbar som snabb polyfon struktur. Det enda jag saknade var en mer utarbetad ornamentik; annars var det en smakrik, både mättande och lättsam förrätt.

Till Tramesso (mellanrätt) fick publiken välja mellan Beethoven och Prokofjev, men den senare fick det tydligen att vattnas mest i munnen. Så vi fick höra S Pro- kofjevs Sonat för cello och piano, kryddstark musik som en rysk borstj med sur grä- dde. Så komponerades den också i ett förhärjat efterkrigs-Sovjet, kring 1949. Mixen av sorg, sångbar elegans och kvasiheroiska inslag upplevs som typisk Prokofjev. All denna tekniskt och gestaltningsmässigt svåra musik tolkades ypperligt fram till det välsmakande, triumferande slutet.
Principale (huvudrätt) blev, som brukas, en väldigt mättande historia. I valet Öster- rike (Brahms) eller Ryssland-Amerika (Rachmaninov) beslöt publiken att ryssfödda tonsättares musik är mest näringsriktig. Men S Rachmaninovs Sonat för cello och piano, 1901, är ytterst kalorispäckad vilket publiken fick erfara. Denna består av fyra långa satser, där cellon står för färgrik melodik men pianot för broderier och lynnesväxlingar, ibland med avsnitt som påminner om pianokadenser. Äkta senromantik, javisst, men lite orättvist med så dominerande pianostämma. Men båda musikerna kämpade tappert, särskilt pianist Johansson med sin virtuosa och kraftkrävande stämma. Helheten blev till en lysande gestaltning med välfångade känslo- och dynamiksvall. ´

Nöjda nu? Nej, publiken fick sig en märklig dessert också i form av C Saint-Saëns berömda stycke Svanen, mycket väldoftande. Nu svårt övermätta, men belåtet rapande, vacklade vi ut från konsertsalen.

Något extra till kaffet?

Programmet hos Kammarmusikfröeningen på måndagskvällen var utformatsom en meny med goda musikrätter. Publiken fick rösta om vad man helst ville få sig till livs, skriver Anders Bragsjö.