Mystik och jubel som högtidligt jubileum

Domkyrkoförsamlingens musikaliska bidrag till pågående Linné - jubileum var sällsynt bra valt. Ett oratorium som, med blandning av texter ur Första Mosebok och Miltons Paradise lost, skildrar naturens och allt levandes tillkomst: Joseph Haydns med rätta berömda Skapelsen, som först uppfördes år 1798.

Under Milke Falcks ledning inledde orkestern med den oerhört uttrycksfulla, men samtidigt måttfullt klassicistiska skildringen av ursprungets kaos. Enastående klang-balans och uttrycksfullhet, något orkestern behöll konserten igenom. Kören fick omgående visa sin förmåga att både sjunga andlöst svagt och att klippa till med överraskande fortissimi. Bäst fungerade kören i homofona partier (många), medan de rörligt kontrapunktiska avsnitten blev lite otydligare. Kyrkans erkänt svåra akustik kan ha bidragit.

Av de tre vokalsolisterna hade två något kluvna personligheter (textens/tonsättarens avsikt). Alla tre var i oratoriets första två delar ärkeänglar: Gabriel (sopran), Uriel (tenor) och Rafael (bas). I tredje delen, när människan skapats, fanns enbart Uriel kvar för att mana till Skaparens lov och önska mänskligheten fortsatt lycka; nu blev sopranen Eva och basen blev Adam.
Ur första delen minns man särskilt sopranen Karin Romans både virtuosa och pastorala aria där hon som Gabriel prisar och beskriver naturens skönhet. Delens avslu- tande tersett med kör till den Högstes ära blev en melodiös och praktfull kombination.

I andra delen finns mycket av tonmåleri. Basen Lars Arvidsson fick visa sitt stora röstomfång, särskilt uttrycksfullt när han som Rafael uppmanade till fruktsamhet och mångfald i djupt tonläge till djupa färgstarka stråkinstrument. En senare sjungen aria om den ännu ej helt fullbordade skapelsens prakt sjöngs med övertygande myndighet. Tenoren Fredrik Strid, vars röst inte klingade helt kraftfullt och som ibland underintonerade i låga tonlägen, sjöng i alla fall en riktigt prydlig aria om de två första människornas ädelhet.

I tredje delens början finns ett av Haydns mest magistrala och arkitektoniskt magnifika verk. I ständigt växande crescendo besjunger Adam och Eva varandras och naturens skönhet; kören uppmanar till Guds lov. Sist förenas alla i lovsång till Gud. Kongenialt framförd. Den avslutande kören med solokvartett (med icke namngiven altsolist) satte så jublande slutpunkt och bekräftelse på både verkets och skapelsens storhet.

Mystik och jubel som högtidligt jubileum

Ett utmärkt programval, skriver Anders bragsjö om Haydns Skapelsen i Domkyrkan.