Långfredagen 1729 framfördes J S Bachs Matteuspassion för första gången i Leipzig. 1829 startade F Mendelssohn ”Bachrenässansen” med ett eget ordnat återuppförande av samma verk. 2014, d.v.s 285 år efter uruppförandet, är det så dags för nya uruppföranden med exakt samma text som Bach, men med nyskriven musik av svenske tonsättaren Sven-David Sandström. Logistiken att sätta upp detta verk måste ha varit enorm; stor kör, nio vokalsolister, symfoniorkester och orgel. Uppgiften att synkronisera alla myriader av detaljer i musiken faller tungt på dirigenten; Stefan Parkman hade minutiös kontroll plus inspirerande gestik och kroppsspråk.
Det ligger nära till hands att jämföra originalet med den nya tonsättningen av samma text. Och det kan man gärna göra, men absolut inte med utgång från ”bättre än – sämre än”. Musikens uttrycksmedel och resurser måste ha förändrats på 285 år; störst roll spelar naturligtvis varje enskild tonsättares formella behov och uttrycksvilja, och där går det givet inte att göra jämförelser.
Sandströms tonspråk är mycket personligt. Minns man hur han lät i yngre år (jag själv minns den chock och sorg jag kände när jag hörde hans ”De ur alla minnen fallna” 1979) är tonspråket i hans ”Matthäus-Passion” illusoriskt ”tonalt” och milt. Men han kan blanda dur och moll med skarpa dissonanser, och hans musik har sällan uppenbar tonal ”riktning”. Han ersätter Bachs lutheranska koraler med egenskrivna, ofta folkloristiskt färgade. Vad som skall framföras solistiskt eller av kör får hans egna impulser helt avgöra. Hans val att låta evangelistpartierna sjungas av solistkvartett (mycket duktig och på alerten) är smått genialt med sina skiftande klangfärger och ton-/uttrycksstyrka.
Det är inga små krav Sandström ställer på sina vokalister, det må vara kören eller solisterna.
Barytonsolisten Olle Persson i rollen som Jesus behärskade med myndig stämma alla inslag i sitt parti av förmaning och ångest i stort röstomfång. Alldeles hänförande elegant.
De fyra egentliga vokalsolisterna fick spänna röstomfånget rejält, och de sjöng sina partier lysande uttrycksfullt. Den stora kören visade just vad en stor kör förmår dynamiskt, det må vara mjuka koraler, det fasansfulla skriet efter ”Barabbas!”, eller den ljuvt koralliknande slutkören med slutuppmaningen ”sov i ro” följd av en sista svag klanggloria från stråkarna.
Orkestern fyllde sin roll som medaktör i dramat alldeles förträffligt. Violinsolot från konsertmästare Anneli Jonsson var ljuvligt, liksom de dominerande bleckblåsarna till Jesu ord.
Detta är ett lysande verk som kan locka till både tårar och förtroendefullt engagemang. Må det bli en klassiker i passionstidens musikrepertoar!